Det är en blandad skara människor som sökt sig till Kulturens Hus och Kristoffer Appelquists show Kristoffer Appelquist är död denna disiga fredagkväll. Lilla Salen är fylld så snudd som på någon rad högst upp. Att Appelquist skulle visa sig vara en sån publikdragare kommer lite som en överraskning för mig. Själv har jag mest sett honom i Parlamentet, där han varit smårolig, men aldrig gjort något djupare intryck. Det blir det ändring på ikväll.
Aftonen inleds av Petrina Solange, en komiker jag är helt obekant med sedan tidigare. Hennes skämt om rasism, självmordsbombare, att knäa små barn i ansiktet och allt där emellan är lika råa som briljanta. Det enda med hennes uppträdande jag inte skrattar åt är när hon kliver av scenen. Jag vill se mer, och det är snudd på att jag börjar oroa mig å Herr Appelquists vägnar, kommer han verkligen kunna överträffa det här?
Det ska visa sig att mina farhågor är obefogade. Kristoffer Appelquist briljerar. Genom större delen av sin dryga timme på scenen lyckas han på ett synnerligen raffinerat sätt mixa allvar och humor så att gränsen där emellan nästan helt suddas ut. Stundvis är det delar av publiken som rent av skriker av skratt, bland annat när han berättar om sin pappa som dog av en överdos när han knappt var ett år gammal. Det ni.
”Är det någon här som har en bucket list?” undrar Appelquist, innan han rasar mot dagens oseriösa tipspromenader, för att sedan flumma iväg i en sjuk fantasi om något som står "ganska högt upp" på hans egen bucket list; att göra en "Appelquistare”. För den som inte är bekant med vad en Appelquistare är kan jag berätta att det är en över hundra mil lång tipspromenad som utförs till fots, med 10 000 frågor och där vinsten är en 300 kilos marsipangris med ansiktet doppat i billig choklad.
Döden är sorg är två återkommande teman i föreställningen. Det låter kanske inte låter särskilt humoristiskt, men när Appelquist spånar iväg om hur han sökt terapi i musik på Spotify när mamma inte haft tid, vilket leder honom in på hat mot både Försäkringskassan "den sjuka jäveln" Hasse Andersson, är det inte många i Salen som kan hålla sig för skratt.
Om jag ska försöka vara lite negativ så blir det emellanåt lite mycket. Appelquists styrka är även hans svaghet. Han maler vidare på varje skämt in absurdum, och oftast fungerar det utmärkt, men här och där håller det inte riktigt utan hinner bli lite segdraget innan han väljer att gå vidare. Den avslutande låten med tillhörande musikvideo är inte heller helt klockren.
Men det är detaljer. På det stora hela bjuder Kristoffer Appelquist och Petrina Solange på en humorkväll som känns i det närmaste helgjuten. En strålande blandning av dödsångest och asgarv.