I kväll visar det sig vara svårare än jag trott – och då har jag ändå sett Diggiloo en gång förut. Då var showen förlagd till Storforsen, utanför Älvsbyn. Den konserten minns jag som någon slags picknick-fest. Publiken satt på filtar, de hade matsäck med sig, och det sprang omkring barn överallt. Jag hade erinrat mig, innan kvällens konsert, att det var själva essensen av Diggiloo. En otvungen folkfest som andas utflykt.
Men nej. Showen som utspelar sig i Södra hamn i kväll är en betydlig mer påkostad historia. Nu är scenen en jätteapparat omringande parkettplatser. I stort sett är det samma show som sist, bara uppvridet några varv till. Lyxigare dekor, ännu fler artister på scenen, ännu dyrare (795 kronor?), och en ännu mer (jag vill inte använda det här ordet egentligen) humor.
Mellan kavalkaden av låtar, framförda av den vanliga skaran av Diggiloo-veteraner, är Per Anderssons prägel på showen näst in till kvävande. Är man lagd på så vis att den sortens humor han står för inte riktigt går hem, känns årets Diggiloo-show i mångt och mycket som ett straff. Hans imitation av Mikael Wiehe, som han gjorde på allsång på skansen för några år sedan, hade jag lyckats förtränga – tills i kväll. Men mer om den senare.
Ljusglimtarna finns där, men de behöver antecknas för att de ska kommas ihåg till den här texten. Där i bland Thomas Di Levas David Bowie-hyllning. Han berättar om hur han som utstött tonåring tydde sig till Bowie, och om den hemska morgonen när han fick reda på att David Bowie gått bort. Relaterbart och vackert. Sedan är hans sånginsats under Life On Mars exemplarisk. Publiken ger för första gången under konserten stående ovationer. Det gör jag med.
Men sen, när Magnus Carlsson strax efter, gör ett medley av Barbados- och Alcazar-låtar känns det åter som att jag zappar förbi Lotta på Liseberg på TV igen, och jag luras att resten av showen kommer tuffa på som vanligt. Då kommer Per Andersson tillbaka igen, och han lurar mig faktiskt.
”För första gången på den här turnén har vi en gäst med oss”, förklarar han. ”Mikael Wiehe!”. Jag hade som sagt förträngt imitationen av Mikael Wiehe som han gjorde på Allsången. Det är smärtsamt att se. Jag ber er tvivlare gå in på Youtube och kolla på klippet om ni inte tror mig. Det är bortom dåligt. Om han nöjde sig där? Näpp. Jag vet inte om det är satir, eller om det är en imitation, men han sjunger någonting om ”Lena”, och spelar övertänd. Håkan Hellström givetvis. Precis lika smärtsamt att se som Wiehe-imitationen.
Tidigare under konserten har Jessica Andersson gjort en version av Håkan Hellströms ”Valborg”. Sanna mina ord: Hade jag inte sett två av de bästa konserter jag någonsin sett, tidigare i sommar, med upphovsmannen till den låten är det tveksamt om jag hade orkat sitta kvar Diggiloo-kvällen ut.