Jag känner att jag måste inleda det här med att säga att musikaler inte är min grej. Jag tillhör den grupp av människor som håller på att avlida av uttråkning varje gång karaktärerna i Frozen brister ut i sång. Jag har givetvis hört talas om Les Miserables men jag har aldrig ens övervägt att ta reda på vad det över huvud taget egentligen är. Men att döma av publikens storlek i Stora Salen är jag ganska ensam om det, även om det är väldigt få händer som åker upp när Victoria Tocca frågar om någon känner till musikalen ”Wicked”. Jag har mina misstankar om att många kommit dit för att de har vänner, släktingar eller barn i någon av de medverkande körerna.
Hur som helst. Ibland kan saker och ting komma i nytt ljus när det framförs live på scen och jag är inte den som dömer ut något på förhand. Och gänget i ”Från Broadway Till Duvemåla”, solisterna Viktoria Tocca, Daniel Sjöberg och Laila Adèle, har onekligen sina kvaliteter. Röstmässigt är det främst Victoria Tocca som briljerar med sin imponerande pipa, medan Daniel Sjöberg lyckas bättre än någon annan med att underhålla mellan musikalnumren (bland annat med en smålustig historia om när Bert-Åke Varg lärde honom skådespelarposer under en blöt utekväll). Att det i vanliga fall brukar vara fem solister istället för kvällens tre är inget man som åhörare reflekterar över.
Musikaliskt bjuds det på nummer ur ”Lejonkungen”, ”West Side Story”, ”Christina Från Duvemåla”, ”Dreamgirls”, ”Broarna I Madison County”, ett Disney-medley och en hel del annat. Varenda ton sitter där den ska och bandet är snortajt. Ändå är det något som saknas, de stora känslorna uteblir, åtminstone till väldigt stor del. Det tänder till lite när Daniel Sjöberg sjunger ”Vem Ser Ett Barn” från ”Chess”, och det är svårt att inte imponeras lite extra av Victoria Tocca i ”Dark Waltz”. Men i övrigt känns hela showen lite fattig på något sätt, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Extra tydligt blir det i nummer som ”Song That Goes Like This” från Monty Pyhton-gängets ”Spamalot”, där hela den komiska poängen går förlorad i att den framförs på engelska (som visserligen är originalspråket, men ändå).
De största ljusglimtarna är när barnkören Poppis stjäl showen med ”Imorgon”, en översättning av ”Tomorrow” från ”Annie”. Jag hade gärna sett mer av dem, men då hade det å andra sidan blivit en helt annan föreställning. Välförtjänt drar de ner kvällens i särklass största applåder. Lokala körhjältarna Arctic Voices gör, trots sin storlek, inget större väsen av sig. På flertalet av de nummer där de medverkar är deras mikrofoner så låga att de knappt hörs, och när det är dags att sjunga ABBA med Katarina Brandlöv Rova i spetsen går det väl… sådär.
På det stora hela är ”Från Broadway Till Duvemåla” en helt ok show, men inte så mycket mer. Det saknas det där lilla extra som verkligen griper tag, vilket resulterar i att alltihop blir ganska jämntjockt och stundvis rätt så tråkigt.