”Jag ska inte ta för givet att ni vet vilka fan vi e” säger Cleo en bit in i spelningen. Och nä, jag ska erkänna att jag fram till för några dagar sedan inte direkt hade stenkoll på Cleo. Den numera Stockholmsbaserade Umeårapparen, som egentligen heter Nathalie Missaoui, har bland annat agerat mellanakt i Melodifestivalen, varit med och grundat kollektivet Femtastic, blivit nominerad till Guldmicken som årets liveartist på P3 Guld (Veronica Maggio vann) och släppt en hel hög låtar som spelats flitigt på just P3. Men trots det har jag alltså totalt lyckats missa henne.
Men då fick hon å andra sidan chansen att bjuda på en hyfsat mäktig introduktion av sig själv. Det rökfyllda introt till kvällens spelning är enkelt men effektfullt, ackompanjerat av en speakerröst som pratar om ”den mansdominerade musikbranschen”, ett ämne som återkommer under hela spelningen. Att Cleo brinner för feminismen lär inte ha undgått någon i publiken.
Musikaliskt vistas Cleo i samma musikaliska landskap som kollegor som Linda Pira och Rosh. Det är hårt, tungt och väldigt mycket Sverige 2015. Musik som går hem hos kidsen. Attityden sitter där den ska, men låtmässigt har Cleo tyvärr inte jättemycket att komma med, de riktiga höjdpunkterna saknas. Kanske är det vädret med blåst och strilande regn, kanske det halvkassa ljudet där texterna emellanåt helt dränks ut av basen, men en låt som ”Tagga Ner”, som fungerar utmärkt i studioversion, får inte samma punch när den framförs live.
Men även om förutsättningar inte är ultimata kör Cleo och hennes sidekicks på som om allting är helt perfekt. Tittar man på scenen känns det som att det är 2000 snarare än 200 personer i publiken. Något som Cleo verkligen inte saknar är scenpersonlighet och utstrålning, och när det sviktar på andra punkter blir det kvällens stora behållning. Fast hon har sällskap av producentduon Broke N Tipsy samt Broder John och AylaShatz råder det ingen tvekan om vem som är kvällens stjärna. Å andra sidan är konkurrensen inte jättestor. Broke N Tipsy framstår mest som två lustiga gubbar med sina trummor och ”roliga” ljudeffekter. AylaShatz gör bra ifrån sig men tar inte direkt upp någon plats. Broder John kan mycket väl vara den sämsta rappare jag någonsin sett på en scen av den här storleken. Det är tur att han inte tillåts ta mer plats.
Spelningen har dock en klar höjdpunkt. Den kommer som sig bör sist och heter ”Kär och Galen”. Det är egentligen den enda låten som verkligen sätter sig. Och trots att den totalt skär sig med det rådande vädret gör den, i kombination med Cleos sköna attityd, att jag går därifrån med en positiv känsla i kroppen.