LÄS FLER RECENSIONER PÅ DUONOJE.SE
Detta är Lightsabres fjärde släpp sedan debuten Demons från 2013. Samma år som Strömshed med sitt andra band Tunga moln släppte sitt självbetitlade debutalbum. Ingen kan anklaga honom för att ligga på latsidan. Däremot ligger han rätt mycket på samma sida, 70-talspsyk och bluesrock-sidan. Eller om han lagt sig där igen. Demons var råare, mer Black Flag, eller kanske snarare SST-kamraterna Saint Vitus, som de lät kring Born Too Late. Hibernation låter mer som Monster Magnet, med en liten nickning mot mer melodiska grungeakter från samma tid.
Att jag låter referenserna tynga ned denna recension är måhända tråkigt men det beror på att musiken i sig är arkeologisk. Strömshed har hittat ett segment i ruinerna av en gammal skivbutik och där putsar han nogsamt och tålmodigt fram riff, sångmelodier och fuzzpedaler och sätter ihop delarna till något som påminner om deras ursprung. Just detta tycker jag är den stora behållningen med Hibernation, nördigheten.
Översatt till gitarrpop skulle jag kunna skriva samma sak om till exempel Teenage Fanclub. Jag menar, det är roligt att bläddra i skivhyllan och bland filmapparna efter influenser. Glädjen när en upptäcker att just ja! Riffet i Whisper to me softly är en variant av Sabbaths A national acrobat! Till exempel. Och omslaget, Pieter Brueghel den äldres fantastiska Jägarna i snön, är ytterligare ett bevis på god smak. Och de låtar som sticker ut (exempelvis Possessed och Blood on the snow) lyckas uppbåda känslor i mig som nog snarare kommer inifrån mig själv än från något jag hört tidigare. Men det är också de låtar som formmässigt skiljer sig mest från det övriga materialet.
Alltså, det är nog så att skivan står stadigt och bredbent på egen hand med. Men jag är den jag är och har hört det jag har hört. Och i den mån jag letar något nytt så gräver jag mig hellre vidare, ner i ett mörkare, mer outforskat helvete.