Stadens store hjälte har ikväll, förutom bandet, uppbackning av både Conny Nimmersjö och Ulf Stureson. Den förstnämnde är till vardags gitarrist i Bob Hund och har både släppt soloplattor och spelat med bland andra Thåström och Pugh. Ulf Stureson har ett förflutet i Traste Lindéns Kvintett och har släppt flertalet plattor under eget namn. Tillsammans borde de kunna uträtta storverk.
Och det börjar onekligen bra. Conny Nimmersjös Aldrig Tyst Igen är en klockren och übersvensk punk-pop dänga. Och Alkbergs Lys Upp Mig Som En Stjärna finns det inte mycket att invända mot. Det som händer sen är också till stora delar potentiellt bra, men med vikt på just potentiellt.
Det blandas och ges från de tre herrarnas låtskafferier, och emellanåt glimrar det till, som på Nimmersjös Regnet i Södertälje. Men delar av materialet som framförs känns på något underligt sätt som att det är b-sidor av ett band som egentligen har mycket bättre låtar.
För att förtydliga; Ulf Stureson sjunger bra men står tydligt ut som den klart anonymaste låtskrivaren i det här gänget. Conny Nimmersjö skriver bra låtar, ibland till och med riktigt bra, men lyckas effektivt punktera det mesta med sin superfalska falsettsång som i längden blir allt annat än trevlig att lyssna på. Ibland fungerar det, men oftast inte. Nimmersjö tycks jobba stenhårt för att ge uttrycket ”skrika som en stucken gris” ett ansikte. Visserligen har det funkat fint genom åren för Henrik Berggren, Timo Räisänen, Håkan Hällström och Thomas Öberg, med flera. Men jag är personligen inte särskilt tänd på någon av nämnda artister och Conny Nimmersjö är inget undantag. Jag ser inget likhetstecken mellan "feeling" och att ta ett falskt högt C, liksom.
Mattias Alkberg har visserligen en liknande sångstil men han bär upp den på ett sätt som Nimmersjö varken verkar vilja eller kunna. Dessutom står Alkberg för det klart starkaste låtmaterialet ikväll, och man önskar nästan att det här hade varit ett renodlat Alkberg-gig. För det är först på sista numret, Levande Begravd från smått klassiska plattan Tunaskolan, som det verkligen tar eld. Allsångspotentialen är skyhög och drivet är rent ut sagt mördande. Den knyter ihop säcken på ett snyggt sätt. Men sen är det slut, och jag går hemåt genom mörkret med en känsla av lätt otillfredställelse. Det här var absolut inte dåligt, men jag hade väntat mig mer.