Efter en stenhård inledning där bandet lägger ribban högt med bland annat ”Stefan Ingves” ber, nej beordrar, Johan Rensfeldt publiken att komma närmare scenen. Och vi har inget val annat än att lyda. Under dryga 40 minuter lyckas de solglasögonprydda gossarna med det smått otroliga konststycket att få igång Luleåpubliken, på riktigt. Och detta en gråmulen, kylig kväll i den i ärlighetens namn ganska sunkiga stadsparken.
Både Lulebo och Nato får sig en känga i mellansnacket, för att inte tala om en för oss som minns 90-talet gammal skinheadprofil här i stan vars namn vi kan hoppa över här. Och när det kommer till Alaska är det just texterna som är den stora behållningen. Både Zacke och Johan Rensfeldt är briljanta ordsmeder. Texterna är genomgående snygga, fyndiga, roliga och har ett budskap.
I kväll är det framför allt de lite hårdare låtarna som fungerar bäst. Det blir riktig partystämning framför scenen när rökare efter rökare bränns av. När tempot sänks blir det dock lite segare. Till exempel ”Saudi” lyckas inte riktigt komma till sin rätt, och det tror jag faktiskt helt och hållet beror på upplägget med utomhusscen och tidigare nämnda väder. Men när ”Bomberjacka” bränns av glömmer man snabbt bort allt annat till tonerna av en av svensk hiphops kanske smartaste refränger.
Jag ska erkänna att jag sällan eller aldrig sitter hemma och lyssnar på den här sortens musik, trots att jag har någon gammal Zackevinyl stående i hyllan. Men frågan är om inte Alaska har lyckats ändra på det ikväll. Det här var riktigt bra och jag skulle bli förvånad om det inte var 2015 års Luleå Prides musikaliska höjdpunkt jag precis bevittnade.