Jag blir alltid lika fundersam när de inleder sin bedömning på det sättet, kritik som bygger på ålder? Varför kan man som ungdom aldrig bemötas som bara duktig, utan alltid ung och duktig? Och varför kommer alltid ens prestationer, bra som dåliga, tillbaka till ens ålder?
Fyra fredagsfinaler har passerat och en av våra begåvade idoler från Norrbotten står säker ännu en fredagsfinal. Idol är en tävling där man söker Sveriges nästa stora stjärna, en artist med hela paketet som ska innehålla en personlig stil, utstrålning och röst.
Trots att det är ledorden så har Tove Burman och Anna-Sofia Monroys (de yngsta som deltagit i år) ålder spelat in i princip varenda en av juryns bedömningar. Alexander Bard har upprepande gånger pratat om “flickrummet” när han gav kritik till Anna-Sofia, ärligt talat så börjar det bli lite uttjatat. Jag kan inte se hur åldern ens är tillräckligt relevant för att spela in i kritiken när det handlar om en tävling där alla, oavsett ålder, möter varandra och tävlar med samma förutsättningar och lika villkor.
Och det är inte bara i Idol samhällets överliggande åldersfixeringen kommer fram i rampljuset. Zara Larsson betraktas och beskrivs som en feministisk aktivist, popstjärna, drottning på sociala medier och ... ung? Det börjar bli oerhört tröttsamt att “ung” ständigt slinker in när hennes egenskaper och färdigheter räknas upp, tröttsamt att vi verkligen är så pass fixerade vid ålder att vi mäter intelligens och bedömer talang efter det.
För har man inte nått 30-strecket så blir man nio av tio gånger klappad på huvudet och allt man gör reduceras till att det är bra FÖR att vara ung, att ens prestation aldrig bara kan vara bra för att den ÄR bra utan alltid bra “för att”.
Det kan låta oväsentligt och många menar på att det är positivt, men det känns inte positivt alls. Det känns som att komplimangen fastnar någonstans inlindat under ett tjockt täcke av förminskande. Att alltid bli triggad till att behöva hävda sig för att visa att det inte handlar om antal jordsnurr utan vad som finns innanför pannbenet, att visa att personen som är äldre inte automatiskt behöver veta mer eller kunna bättre för att hen har fler år på nacken.
Jag kan nog inte uttrycka mig tydligare om hur viktigt det är att, oavsett vad fördom man har och från vilka grunder, alltid bemöta människor efter personlighet och den enskilda individens kompetens istället för att gå efter något så irrelevant som en siffra. För vi lever farligt om vi hindrar människor från att ta sin verkliga plats och utnyttja sin fullständiga förmåga på grund av något så ovidkommande.