Solen skiner som en jävel och högt upp under molnen blåser det rätt kraftigt och fåglarna hänger som stjärnor på den blå himlen.
Vad kan det ha varit, kring noll? Is på några ynkliga vattenpölar men annars torrt och underbart kallt. Det var i lördags. Först läste Ida Börjel sina enorma dikter under utdelningen av Erik Lindegren-priset, och sen var det några fler superbra poeter som läste på kvällen.
Men vad jag tänkte skriva om var egentligen vilket grymt band som spelade denna kväll på Kulturens hus. Några snubbar från Luleå: Tuna, Hertsön, Sunderbyn och, tror jag, Björks. Jani Kaunis and the Pukoot heter de och de spelar finsk tango. I Finland är väl tangon närmast jämförbart med det svenska dansbandsfenomenet. Alltså, det angår många, så många att det inte ens går att förhålla sig till. Det är som en DNA-sträng. Det bara finns i oss oavsett vad vi tycker om det.
Men i Sverige låter finsk tango på ett annat sätt. För mig låter det som Link Wray, som Dead Kennedys till och med. Det är moll och mörkt och dramatiskt.
Ni tror säkert att jag avskyr dansband. Och, ja, det gör jag väl. Jag har problem med musik som är designad för att skapa minnen, som söker minsta gemensamma nämnare, som inte är till för att lyssna på men för annat, till exempel för att dansa styrdans och slippa tänka. Samtidigt förstår jag såklart impulsen, behovet rent av. Och det finns mycket fint också, särskilt äldre tiders schlager – det är ju väldigt närbesläktat. Jag älskar Siw Malmkvist och Gunnar Viklund. Lill Lindfors, Agneta Fältskog och många andra. Jag älskar Ewa Eastwood. Men den svenska schlagern till skillnad från den finska tangon är djup rotad i dur. Till och med de allra sorgsnaste låtarna, Rosen med Arne Qvick till exempel, går i dur. Samma med de svenska texterna, de är ofta sentimentala, åt det dråpliga till.
Nu kan jag inte finska. Inte alls faktiskt, men har fått berättat för mig att texterna i finsk tango är så hemska. Det är döden och den totala ensamheten. Och musiken är alltså härligt kolsvart.
Jag vet att jag rör mig på svag is här. På grund av att den är mig så främmande så läser jag kanske in en hel massa i den finska kulturen som inte finns där egentligen. Men det är lite av min poäng också. När jag växte upp i Luleå hade säkert varannan, var tredje, av mina kompisar finskt efternamn eller påbrå. För mig är det inte konstigare om nån heter, säg, Lehto än att de heter Sandberg. Och om du ser in i dig själv, nog är det väl samma för dig? Så varför i hela friden skulle det vara annorlunda för våra barn om någon har ett arabiskt efternamn, och lyssnar på kvartstoner lika självklart som du lyssnar på hel- och halvtoner? Som handskas med känslor på ett annat sätt än dig? Vad gör ditt sätt till det bästa, det enda?
Flyktingförläggningar brinner i Sverige. Terrorister mördar barn. I Sverige. Och det är svenskar som terorriserar. Vad är det för helt störd stil?
Jani Kaunis and the Pukoot pratade finska mellan låtarna. Inte vet jag hur många som förstod vad som sades, inte spelar det någon roll heller. Det finns fler språk än de talade och skrivna. Det finns andra former av kommunikation, det är hur lätt som helst att tillgodose sig dem. Bara slut ögonen, lyssna på melodierna. Nynna med, rentav dansa. Du förstår inte allt, se det som en ynnest inte som ett hot.