LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
Sist jag skrev hade jag alltså varit i Stockholm i två veckor. Aldrig mer, tänkte jag när jag kom hem. Fast jag var ner igen nu i helgen. Jag skulle spela och gå på fest. Och det var mycket roligt. Ibland är det nämligen lätt att glömma att ens vanliga liv också pågår med bara lite ont i knäna som värsta grej. Jag menar det är ju överkomligt jämfört med att ha säpo, gränspolisen och Expressen efter sig. Inte för att jag vet något om hur det är.
Senaste tiden har jag sysslat rätt mycket med en intervjuserie med Norrbottensartister som kommer publiceras här, nu när helgerna travar upp sig som julklappar under granen. Och då är det en sak som slagit mig; träffar man folk regelbundet, kanske särskilt såna man inte träffar så ofta eller ens alls annars och verkligen pratar med dem så känns det bättre. Oavsett om de delar ens samtidsanalys eller ej. För man är åtminstone inte ensam om att läsa alla skitnyheter. Och det man inte behöver bära själv väger lättare. Det är ju enkel fysik.
Och kanske är detta självklarheter för de allra flesta. Men alla mina privilegier till trots så är jag ganska ensam. I jobbet alltså. Med att skriva det här och annat. Sitta och hitta på grejer. Styra och ställa med det i mail och meddelanden. Dagarna i ända. Då är det lätt hänt att en överreagerar. Eller inte överreagerar kanske, men jag får liksom inget empatiskt utlopp, eller vad jag ska säga.
Och på tal om fysik så kanske nyhetsflöden och sånt funkar på samma sätt som till exempel bilköer. Det vill säga, det har med reaktionstid och fördröjningseffekt att göra. Eller jag vet inte riktigt hur det funkar, jag erkänner. Men vad jag menar är att allt liksom proppar upp sig, tills det nästan går åt helvete, men så händer något, det släpper och det börjar flyta på som vanligt. Jag vill inte låta för optimistisk. Det jag skrev om för två veckor sen, det har ju ändå hänt. Det är ju ändå skit med det mesta. Men det känns som att fler plötsligt började prata om det. Och det är lättare att handskas med då. Och med det vill jag lämna er den här gången, liksom med någon slags glädje och någon slags hopp. Så god jul. Vi ses snart igen, borta vid årsbästalistorna.