LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
Jag läste Henrik Bromanders "Vän av ordning". Det är en roman om ett nättroll. Dennes liv och leverne i såväl kommentarsfält som verkligheten. Eller i verkligheten, men i den av Bromander beskrivna verkligheten. Romanens verklighet. Det räcker att skriva att det är en roman så accepterar de flesta detta. Det är en stark berättelse, mörk och tragisk, som jag gärna skulle skriva lite mer om, men jag har inte tid eller plats nu.
Däremot, när Kitok på sin nya singel kliver in i rollen som Dunkel Ung Same/Kniven/Jokkmokks-Jokke 2.0 och så vidare, tar det lite fyr i helvetet. Trots försäkringar både inledningsvis och efteråt att detta är fiktion. Nu ska Kitok, nykteristen – kan vara värt att påminna om den delen med – beskriva hur folk pratar på fyllan. Dessutom alltså iklädd ett alias, inte alls olikt Eminems Slim Shady-karaktär. Eller vilken romanfigur som helst. Och med en video till denna singel som är lite som Markolio, om han drog till fjälls utan följet av dagisbarn. Kniven rappar till exempel om hur han vill ta någon i röven samt spreja denna i ansiktet med vad jag antar är sin egen sperma. Ungefär som i en porrfilm. Och det är väl bland annat det som upprör.
Alldeles oavsett att detta är en fullt legitim sexuell fantasi, i bemärkelsen att fantasin de facto är okränkbar och ointaglig för alla utom den som har den, så är det intressant att en låt som förutser att den ska orsaka moralpanik faktiskt orsakar moralpanik. Även om jag har synpunkter på hur lättvindigt det pratas om panik. Mer än 200 personer drunknade på samma gång i Medelhavet förra veckan. Jag kan tänka mig att de ombord upplevde en panik som vida översteg den över en raplåt. Men det är det jag menar. Eftersom rap är fulkultur och romaner är finkultur så tas de emot annorlunda. Och var avsändaren och mottagaren befinner sig på den socioekonomiska stegen spelar också in. Var i den kapitalistiska drömvärlden man befinner sig. För det är ju det allt det här handlar om egentligen. Vilka skriver romaner? Vilka rappar? Vilka läser verkligen romaner och vilka lyssnar på hip hop?
Jag tänker inte svara på det. Jag vill bara påminna om att inte ta allt så himla bokstavligt, att allt inte är till för att bekräfta ens världsbild. Att man inte behöver tycka lika. Tvärtom till och med, det är bra på alla sätt att gå en mil i någon annans skor. Och att komma ihåg att en som skriver en rap inte behöver vara synonym med sin text. På samma sätt som Henrik Bromander inte nödvändigtvis är ett nättroll bara för att han skriver om ett och har inlevelseförmåga. Kanske måste man verkligen se det fula för att kunna beskriva det? Så, se det i ögonen. Se vad som händer.