LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
För så här är det med mig: jag ÄR gjord av socker. Och det innebär inte att jag är så himla ovanligt söt. Jag har ungefär noll pigment i kroppen och tål inte solen.
Och det blir konstigt nog bara värre med åren. På midsommar spelade vi brännboll och var utomhus några timmar i sträck. Visst minns ni väl midsommar? Det var varmare än vanligt men inte var det precis v a r m t . Skulle säga 20 grader och växlande molnighet. Men jag fick solexem som ett brev på posten – väl medveten om att brev på posten kan tyckas nästan mystiskt nuförtiden – och händerna svällde upp.
Lägg till detta en närmast kronisk smärta åtminstone någonstans hela tiden. Ryggen, knäna, axlarna, handlederna, tänderna. Alltid har jag ont på något av dessa ställen, ofta på flera samtidigt.
Det kan finnas ett samband här, men jag har även börjat bli så himla rädd för saker. Höjder och karuseller. Havet och när det smäller. För jag vet att faller jag är det inte säkert att jag kommer upp. Och då måste jag kanske åka ambulans. Och sjukvåden är jag livrädd för. Jag vet vad doktorn kommer att säga. Du måste lägga om ditt liv. Du måste äta nyttigare, du måste motionera. Du måste bla bla, jag hör inte längre.
Jag stirrar uppgivet ut över parkeringen utanför mottagningen och tänker att visst är Goat Semen det bästa sydamerikanska bandet sedan Sacrofago, till och med bättre än Grave Desecrator och Anal Vomit. Jag flyr, jag kan inte hjälpa det. Bort från min obesitet, min blekhet och allmänt dåliga hållning. In i fiktionen. Just den här sommaren är det hårdrock. Andra somrar har det varit teveserier, rockabilly, deckare, poesi, råpunk. En tår rullar över min feta kind.
Obs. Jag överdriver här. Jag menar, allt det ovan beskrivna stämmer litegrann men jag tycker inte mer synd om mig själv än vad alla andra gör. Tycker synd om mig alltså. Hehehe. Tycker synd om sig själva menar jag. Jag skämtade igen.
Jag tror att vi människor vill ingå och delta. Jag tror även att vi matas med så mycket alarmism och skräck att vi inte törs. Vi enas i någon slags vag känsla av att vara illa behandlade. Och söker oss till sammanhang där andra gjort samma ensidiga analys som oss själva: vi är inte perfekta nog.
När vi ska ta semesterbilder på våra ben på semestern börjar det regna. När vi ska fotografera vår vackra sommarsallad förvandlas den till spyrosa korvragu. Vi köper en flaska rosé, men när vi kommer hem upptäcker vi tio fulöl i systempåsen. Färgen flagnar på sommarstugan. Ett ben på grillen har gått av. Bo Kaspers-myset blir Black Ingvars-terror.
Men det är samma för alla. Det är inte lätt för någon och ingen är snygg och alla har ont. Vi har så mycket mer gemensamt än vi tror och nu går vi och badar.