Först och främst, ska sägas är det mest män, men inte bara, som skriver på detta forum. Men det är högt i tak och vi är inte rädda för vare sig känslor eller missförstånd.
Någon skrev något om en manlighet i kris. Vilket är lätt att tänka sig när människor, mest män, skriker att någon borde dö som ligger skadad på planen. Men då bortser de från att språk och ords innebörder är olika, uppfattas och menas olika, beroende på vem som yttrar dem i vilket sammanhang. Jag kan tycka det är kontextlöst att klaga på dessa ramsor. Den debatten är en annan i sådana fall: den om alla bör behandlas lika alltid, oavsett sammanhang. Det kan man förstås tycka, men det är inte samma sak när ramsor skanderas på en fotbollsarena som på ett föräldramöte. Läktarkulturen är en subkultur och bör förstås ses som en sådan. Men. Så fort subkulturen träder in på en annan arena, exempelvis i det offentliga rum som är en tunnelbanevagn, så är det helt förkastligt. Ingen utomstående ska behöva höra vrål om död och hora. Det är skitläskigt, en blir livrädd. Folk som vill gapa hot och okvädningsord till varandra bör göra det i slutna rum och där man inte stör de som inte kan koderna eller språket.
Men ”en manlighet i kris” är ett vanskligt begrepp. Dels måste man reda ut vad som är egenskapen ”manlig” och vad som avser männen, alla män. Och även om det ena implicerar det andra så är det inte samma sak. Och är det inte alla män som krisar och beter sig så är det ju ett felaktigt påstående. Och om det är egenskapen som är dålig, vad finns det då för bra med att vara man, med att tillhöra män, könsbestämda varelser från födseln, överhuvudtaget. Jag tror ju att om något så ser vi en manlighet i försenad men välkommen utveckling. Yngre män, killar, kan inte bete sig lika illa längre, som när pappa eller farfar var ung. De får mothugg. Av andra unga män och kvinnor. Och det är bra, de ska ha mothugg. Men det är alltså en generationsfråga. Också. Även om det alltid är män som svinar på det här sättet så är det inte alla män. Det kan vara värt att komma ihåg.
Och på tal om män så var jag på bokmässan i Göteborg förra helgen. Inför den så så dyker det alltid upp män på Facebook som berättar att de minsann inte tänker åka dit igen. För det har blivit så kommersialiserat. När det i själva verket kanske handlar om att de inte står i centrum längre. Med sin manlighet, sin genistämpel och sitt privilegium. Det är nya tider. Gilla läget, gubbs.
Det är inte bara äldre män som klagar heller. De yngre tycker det är för mycket folk och för högljutt. De är inte så vana. De verkar inte ha sovit i soprum i Hultsfred när tältet och all packning regnat sönder för tionde året på raken. Bokmässan är åtminstone inomhus, de en trängs med är förhållandevis nyktra och sällan soundcheckar Rövsvett en bit bort.
Vi ses på Ebeneser i kväll, det är visserligen lite korvfest där med, men det är till minnet av en av mina finaste vänner, Rolf Nilsén, så det är ok.