LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
Och nåt blommar vackert men då är man allergisk och snoret rinner som en jävla vårbäck genom huvet. Och snart är det skolavslutning. Men skolan ska läggas ned på grund av idioterna och framtiden står och väntar som en rånare bakom varje knut. Men det här handlar om de andra dagarna, de bra.
I dessa alarmistiska tider är det så lätt att glömma att det fortfarande är bra också, att det till och med är bättre. Att det var sämre förr. Tänk, för bara ett år sedan fanns inte Mascara Snakes två singlar. Ann Jäderlunds nya diktsamling ”djupa kärlek ingen” fanns inte. "The force awakens" var bara en dröm, en fläck i ens nördiga kalsonger. "Anarkist Attack" med Anti Cimex samlade bara damm i någon lycksaligs skivsamling och fanns inte på Spotify. Allt detta exempelvis då.
Bland till exempel kritiker, skivrecensenter, finns det två skolor (det finns förstås fler skolor än två, men inte för detta resonemang). Den ena är den där recensenterna kan ha ett favoritår, till exempel 1968, för då kom såväl "Loaded" med Velvet Underground och "Lady soul" med Aretha Franklin. Den andra skolan är den som hävdar att 1969 var ännu bättre, för då fanns de här två skivorna men dessutom välsignades världen med Beatles "Abbey road" och "Stand" med Sly and the family Stone. Och följaktligen är alla år bättre än det föregående.
Ni fattar, det är lite som det berömda glaset: är det halvtomt eller halvfullt?
Vem som helst begriper ju att det här är ett felaktigt sätt att argumentera. Att dessa kritiker pratar om olika saker. Men ändå, det gör ju alla hela tiden. Det har med perspektiv och perception att göra. Jag hatar flum lika mycket om vem som helst men ibland är det skönt att bara typ kramas i stället för att fäktas eller låsa ute det man tycker verkar obehagligt när det i själva verket kanske bara är nytt.
I mångt och mycket är det här inget mer än en medial strategi. Skräck och indignation säljer klick. Eller lösnummer som det hette när jag och din farfar var unga. Vi ska vara rädda för allt och alla. Eller arga. Till exempel på de som kommer hit för att de flyr från krig eller fattigdom, de ska vi sjasa iväg, oklart var, men gärna till där de kom ifrån eller dit pepparn växer. Men vad har de gjort dig? Vill ju jag fråga. Allvarligt, jag undrar detta med snäll röst.
Vilka var det du slogs med innan, vilka var du rädd för då? Vad hände med dem, vad hände med dig? Är det inte så att du borde prata ut om det i stället, inte fortsätta leva rädd och beredd hela tiden? För det är ju rätt bra ändå. Jag menar tänk hur det var förr. Innan allergimedicinerna, när "Star Wars" inte fanns överhuvudtaget. När vi gnagde på falukorv och rovor och allt var svartvitt. Nog var vi lika arga och rädda då och skolnedläggaridioterna fanns då med. Men vi hade inte en bråkdel av vad vi har nu. Och vi får mer och mer. Ju fler vi blir desto mer får vi. Det är en ynnest, inte en förbannelse.
MISSA INGENTING – FÖLJ DUO NÖJE PÅ FACEBOOK
Mest läst just nu:
Chocken: 50 kor mystiskt försvunna i Norrbotten
Buss körde från flyktingungdomar
Så mår kvinnan efter den våldsamma kraschen