LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
Det känns som att det var en babiljard år sedan man hörde om något bra som hade hänt. Åtminstone om man inte är så imponerad av till exempel tillväxt eller lokala politiker och tjänstemän som gör sig oanträffbara bakom skryt och floskler.
En kompis sa att det är illa ställt med världen när man uppfattar nyheten om Lennart Hellsings död som en positiv nyhet, bara för att den berättar om något sorgligt med empati och respekt. För än skjuter folk ihjäl andra och än stängs gränserna för att vi inte har råd att hjälpa andra. Kanske för att vi inte är banker. De fick ju babiljarder med pengar när de fuckade upp. Flyktingarna flyr ju för att andra fuckade upp. Och därför gör vi detsamma.
Jag skäms, men skakar av mig det för jag måste vara stark och orka köpa julklappar för mina, inte precis babiljarder utan snarare, korvören.
Jag var i Stockholm när de efterlyste, hittade, grep och släppte Bolidenmannen. Det var lite mer poliser i tunnelbanan och så, men annars märktes inget särskilt. Lite tryckt stämning kanske, men det var det innan också. Till och med innan Paris.
Det är som ett svart moln hela tiden hängde över oss, även när solen skiner allsmäktig. På oss alla, alla på jorden. Ungefär som i The Road, ni vet, filmen. Vi liksom går och aktar oss hela tiden.
Är det verkligen så här dåligt eller är det så att media och sociala medier liksom loopar den här misären så envetet att det blivit en alternativ verklighet? Skulle livet kännas lättare att leva om jag lade av med Facebook och nyheter? Antagligen. Men skulle inte det i sin tur vara en alternativ verklighet det med? Definitivt.
Men ändå. Något måste göras för att orka med något alls.
En kort paus, stänga av, lyssna på nya Velvet Underground-boxen i en vecka. Lusläsa Katarina Frostensons nya, eller ligga och fantisera om hur sjukt grym nya Star Wars kommer att vara. Eller bara peppa med Marit Bergmans helt perfekta nya Dra åt helvete: den är vid första anblicken precis lika kvasi- och identitetspolitisk som allt annat nuförtiden.
Men den är lika mycket ett upprop: låt mig slippa er skit ett tag åtminstone, låt mig dra lite åt helvete.
Vi ses här om två veckor och utvärderar, sen ger vi oss ut i verkligheten och julhandeln igen. Ok?