Vad gjorde jag då? Jag grät en skvätt och fortsatte med mitt. Spelade lite gitarr och sjöng. Inte som Freddie, hur skulle jag kunna det? Hur skulle någon.
På sin sista skiva, ”Efter Regnet”, sjunger Freddie bättre än nästan någonsin. Fast det har han i och för sig nästan alltid gjort, sjungit bäst.
Emellanåt har han kanske gjort det lite enkelt för sig, valt att sjunga i ett tryggt lågt register. Men inte kan jag klandra honom för det.
De som kände honom säger att han hade världens största hjärta. Alltså att han var världens snällaste. Första gången jag träffade honom privat var i en lägenhet på Varvsgatan. Han hade spelat med sitt band Blue For Two, en fantastisk spelning, på Spegeln i Shopping. Det var efterfest och han gick omkring med en piska virad runt halsen, minns jag.
Det var lite läskigt. Fast jag var typ 17 år, det kan ju ha spelat in. Jag kanske inte ens borde varit där. Jag borde kanske gått raka spåret hem efter konserten och koncentrerat mig på mina studier i stället.
Well well, nu gjorde jag inte det. Och antagligen är det en bidragande orsak till att jag befann mig i Göteborg när nyheten om Freddies död nådde mig.
Det är inte så lite respektlöst att säga att det inte var oväntat när någon dör. Det implicerar ett anklagande, att vederbörande och försvarslöse har sig själv att skylla, lite.
Men i Freddie Wadlings fall kan det vara så att folk menar något annat.
Ända sedan han debuterade som basist i Lädernunnan 1979 och hela vägen fram till senaste skivan har han besjungit döden. Skräcken för döden men även lockelsen. Och det är något med hans röst. Den är så övertygande och oförställd.
Eller, oförställd är fel ord. Jag menar att han låter så trovärdig. Jag har aldrig haft någon anledning att betvivla hans uppriktighet.
Men det är förstås alltid svårt att prata om och spekulera kring döden. Enklare att prata om något man faktiskt vet någonting om. De jag nämnde inledningsvis, de som spelade och sjöng och målade i guld, är med på skivan jag gör. De har sina egna relationer till Freddie Wadling.
Jag vet egentligen bara att vi två aldrig kommer göra skivor ihop, inte i den här världen i alla fall, och den insikten gör mig lite nedstämd.
Men jag kan förstås lyssna på hans skivor, det borde alla göra.