Jag och Magnus Ekelund har spelat ihop rätt mycket genom åren, och umgåtts ännu mer privat. Diskvalificerar det mig som journalist om jag intervjuar Magnus om året som gått? Antagligen. Den som har problem med det kan ju sluta läsa nu.
– Jag hade ingen lappländsk förebild, musikaliskt alltså. Ändå ville jag ju gräva där jag stod där jag har mina rötter. Men det fanns ingen som kom innan, det var det som tog sån tid. Och det är därför Paradise Jokkmokk, albumet, känns som en debut.
Det tar tid att berätta sin historia om ingen försökt tidigare. Var ska man börja? Och hur? För mig tog det 12 år och ungefär lika många skivor innan jag gjorde Tunaskolan. Som var min debut, trots att jag hade gjort kanske tio skivor innan.
Nils Åke Magnus Ekelund gick in i 2015 med en hit, singeln Paradise Jokkmokk som släpptes i september 2014. Lagom till jul hade låten över en miljon spelningar på Spotify.
– Vi gjorde ungefär 60 spelningar mellan januari och augusti. Roligast var Kalix, Piteå och Bråvalla.
– Sen blev jag sjuk. OCD. Det är framförallt en genetisk grej, men läkarna säger att det finns tre utlösande faktorer: hög press på sig själv, alkohol och lite sömn. Och det var ju check, check, check i de rutorna direkt.
– Jag jobbade 100 procent och festade 100 procent. Och 200 procent är ju mer än vad som finns, liksom. Jag kunde inte fortsätta längre, det gick inte. Det kändes som att det kom från ingenstans. Tvångssyndrom, med tillhörande panikattacker, är förlamande.
Hela hösten försvann, men Magnus Ekelund har lagt full kraft på att besegra sjukdomen – med terapi, medicin och framförallt exponering, en behandlingsmetod för tvångssyndrom.
– Det har varit så jävla svårt. Det är först nu, nyss, jag kunnat börjat se framåt igen. Men jag har tvingats byta livsstil. Träning, motion och medveten närvaro är nya grundpelare. Det är slut på festandet. Min flickvän, familjen, vännerna och kärleken till musik håller mig uppe. Det gör mig stark.
Nu har han påbörjat en ny skiva: Dark web detox.
– Jag är inte rädd för någon och jag sparkar åt alla håll den här gången. Jag vet att det kommer provocera många men det kommer jag bara bemöta med ett smileyface, säger Magnus.
– Jag har ingen lust att tala för en grupp, vare sig samer, norrbottningar, hip-hopare eller indieutbölingar. Även om jag såklart är allt det, jag är ju inte historielös. Jag är stolt över vem jag är. Men det är en mardröm att representera ett helt folk.
– Jag fyller 30 till sommaren, jag bryr mig inte längre. Jag skriver exakt vad jag vill. Det har jag aldrig vågat tidigare, men vad fan, perspektiven förändras, jag har besegrat OCD, så jag kan klara vad som helst. Så känns det, säger Magnus.
Han fortsätter:
– Jag tycker det måste finnas plats för alla. Men jag personligen är inte ute efter att bli vän med någon. Jag håller mig på min kant. I det har jag Magnus Uggla som förebild. Det är speciellt viktigt i ett så litet land som Sverige, att inte sylta in sig för mycket med alla. Jag är ändå inte snygg nog att knulla mig till toppen, haha.
Magnus Ekelund lyssnar nästan bara på amerikansk hiphop, men tycker också att det finns personliga röster i Sverige som inte låter som någon annan – Dogge, Silvana Imam, Petter och Sebbe Staxx, bland annat.
– Och det finns ju såklart annat bra med, Näääk och Adam Kanyama till exempel. Det säger jag av respekt för deras artisteri inte för att dom ska tycka om mig. Förstår du?
– Jag tycker till exempel om Åsa Linderborg, och jag tycker om rätt många av dem som inte tycker om henne också. Men jag positionerar mig inte så fyrkantigt. Folk får tycka vad de vill om mig. Det förändrar inte vad jag tycker om dem. Alltså, jag är ingen hater. Det är synd att det är så tabu att ha vänner över åsiktsgränserna.
För att vara en genre där så mycket handlar om autenticitet så är det besvärande mycket inom svensk hiphop som är likadant som allt annat. Samma generiska beats och samma svaga refränger. Och framförallt texter som alltför sällan skiljer sig från andras.
Det är som att världen man beskriver blir en idealiserad värld. Det blir ett cirkelresonemang: man vill inte se bortom något man uppenbarligen inte trivs med. Och jag tycker absolut inte att konsten, hiphopen, måste vara uppbygglig, tvärtom. Bara kanske vända sig bortåt lite mer. Eller inåt.
Å andra sidan är det värsta som finns medelålders kultursvennar som jag, som ska ”godkänna” vad andra, med helt andra referenser och bevekelsegrunder, håller på med.
– Fast jag blir så jävla trött på pratet om kulturell appropriering, om vad man får och inte får ta till sig och använda sig av. Som same blir jag till exempel ofta sedd som för vit av kultureliten. Alltså, att jag inte är nog mycket minoritet, säger Magnus. Man anser inte att jag har alibi alla gånger, haha. Men dom vet ju inte vad jag gått igenom för att komma hit.
– Det mäktiga med hiphop, som många inte fattar, är att där är det okej att uttrycka fula känslor. Det är svårt att vara människa men hiphopen dealar med det. Jag älskar det. Det och stora sångröster.
Till skillnad från hur vi ser på finkulturen är acceptansen för misantropi och sociala avvikelser inom populärkulturen mycket låg. Som om ett moraliskt ansvar vilade på de som håller med om det. Konsumenterna ska liksom uppfostras.
Det gäller i allra högsta grad hiphop, och framförallt hiphop på svenska.
– Det finns så mycket konstig dubbelmoral inom kulturetablissemanget. Man hatar Mr Cool på Emmaboda, men hyllar Äldreomsorgen i övre Kågedalen på Turteatern. Jag gillar inte Mr Cool, jag hade inte hört talas om honom innan han blev känd i Twitterstormen, men jag är uppvuxen med Onkel Kånkel och Ronny & Ragge. Det säger ingenting om min kvinnosyn. Mamma och styvpappa har försett mig med empati och kärlek.
Det var rätt många som tog illa upp när Jack Hildén hyllade Erik Lundins fantastiska Suedi på Aftonbladets kultursida, och kritiken rörde det vi var inne på tidigare: godkänd av Mediehusen och Kulturen. Med versaler. Sett ur ett helt ogenerat von oben-perspektiv.
Samtidigt: får man inte tycka om det om man inte delar erfarenheterna? Får man inte närma sig andras erfarenheter utifrån sina egna?
– Nä, det måste ju uppenbarligen godkännas. Som twerking, och att vara en bad girl. Nu när Taylor Swift och Miley Cyrus flippat är det "godkänt" av liberala feminister och skribenter. Medan andra kränks och tycker att det är rasism, samtidigt som dom själva verkar ha glömt bort att Nicki Minaj, Beyoncé och Rihanna existerar. Man blir galen om man bryr sig.
– Men jag skiter i dom grejerna nu. Jag tänker vara som jag vill och säga vad jag vill, och jag gör det av kärlek till rap.