Det är ett fruktansvärt ös när Evighetens orkester spelar. Vi sitter på en pizzeria i Svartöstaden och pratar om att spela live.
– Det ska gå fort. Kroppen ska göra revolt när man spelar, man ska få spasmer i vänsterfoten, man ska börja dregla, förklarar Jani Ruuskanen.
– Länge letade vi medlemmar, folk började och slutade. En gång var det en som satte sig och grät på en stubbe efter en spelning, hen ville inte vara med längre för det gick för fort, säger Petter Alatalo.
– Men nu har vi äntligen fått ihop en fast sättning, säger Jani. Det är jag och Petter på gitarrer och annat. Sen är det Anders Bo Eriksen på cimbalom, Egil Sandström på bas och Filip Runesson spelar fiol.
Om ni inte hört talas om Evighetens orkester så är det synd och skam, men det kan även bero på att de spelar folkmusik. Det är lätt att tro att folkmusiken nuförtiden är en mestadels akademisk angelägenhet för de närmast sörjande, ungefär som den allmänna bilden av jazzen.
Men den befinner sig bara en bit utanför stadsfester och klubbar. Liksom ute i skogen. Eller utanför klubbarna. För på så vis är det en minst lika urban företeelse som hip hop.
– Både jag och Anders har spelat mycket på gatorna runt om i Europa. Bott i bilar, levt hand ur ficka, säger Petter. I år har vi gjort mellan tio och 20 spelningar med fullt band, beroende på hur man räknar, mest i norra Norrland och norra Finland.
– Jag kommer från countryn innan det här, säger Jani. Men när jag stod inför tiotusen människor i cowboyhattar i Stockholm kände jag att det fick vara nog. Det var som ett live. Jag ville gräva där jag stod, bland mina egna rötter som finns i Finland. Innan countryn var det mest hårdrock.
– För mig är det Tornedalen, det är mina rötter, fyller Petter i.
Det som skiljer folkmusiken från den nutida popmusiken är kanske framförallt avsaknaden av personkult. Åtminstone vad gäller det här med att göra egna låtar, att uttrycka sig och sina personliga tillkortakommanden eller framgångar.
Man bör då tänka på två saker. Dels att det här med att framföra eget material är en relativt ny företeelse. Säger någon att Beatles var först tänker jag inte säga emot. Dessutom, det vore inte folkmusik om det inte en gång varit populärt. Det vill säga folkligt, popmusik.
– Nä, vi lånar eller tar hela tiden. Gör nya versioner. Till exempel så såg vi en tjock gubbe på YouTube. Han sitter i en soffa och spelar traditionell rumänsk musik på elgitarr. Det är helt magiskt, vi gör några av de låtarna, fast på vårt sätt, säger Jani.
– Vi är ju inte en del av den svenska folktraditionen, även om vi spelat en del på folkmusikfestivaler och så, förklarar Petter. Vår scen finns ute i Europa. I Berlin, Paris och Helsingfors.
Nästa år ska Evighetens orkester turnera lite i Finland, med ett finskt band som heter Jaakko Laitinen & Väärä Raha om allt går enligt planerna.
– Vi söker turnéstöd från BD Pop. Vi tänkte tidigare att det här bidrag och blanketter är inte våran grej, säger Petter.
– Men det är visst våran grej, fyller Jani i.
– Det finns många som spelar balkanmusik nu, eller vad man ska kalla det, men de flesta har med mer blås och så, säger Petter. Vi är lite smutsigare. Inte för att vi vill förnya folkmusiken eller nåt. Alla som vill förnya folkmusiken är så bleka att jag vill spy. Men vi vill spela rå musik. Hellre sväng än tradition.
– Jag tänker att det är världsmusik, säger Jani. Men inte sådär som skivbolagen brukar mena, med Peter Gabriel och så. Men det är ju musik från hela världen. Rumänsk musik och swing och allt möjligt.
– Och punk!
– Jag tycker det känns som thrash metal ibland.
– Det är i alla fall mycket mer moll och tyngd i vår musik, avslutar Petter.
En skiva ska spelas in i december och januari, och sen vill man ut på vägarna igen, i samma halsbrytande tempo?
– I popvärlden kanske man väntar eller hoppas på att bli upptäckt eller nåt. Det finns inte på kartan där att man spelar på gatan åtta timmar om dagen, men så är det i vår värld. Vi bara kör, säger Jani.
– Vi vet ju att vi är märkliga figurer. Alltså, vi har ju inget emot att bo på hotell, men vi är vana att hanka oss fram genom att spela.
I full fart, som punk. Evighetens orkester spelar såklart långsamma låtar med, leta lite på Youtube eller Spotify så får ni se. Men även i det stillsamma kan man ana ett lågintensivt vansinne. Allt lugn är skenbart.