Vi träffas på Pontusbadets fik.
– Länge sen jag var här, säger Mats. Då låg fiket här. Han pekar mot gymmet. Jaha, är det så här det går till? Träna inför öppen ridå.
– Ja, det är så himla konstigt, säger Elin.
Eterkropp, jag har skrivit om dem tidigare, är så himla ömtåliga. Det är vare sig en komplimang eller menat nedlåtande. Det är som det är bara.
De har inte spelat in så mycket: en inspelning finns på Spotify, I stort sett live i Olovs studio i Övrabyn heter den. Och är vad den utger sig för att vara: ett dokument över de fyra dagar eller vad det var det tog att spela in den. Och ”i stort sett live” för att Mats lade om lite sång hemma i Kyrkbyn efteråt.
Sedan dess är nästan alla medlemmar utbytta några gånger om, bara Mats Wikström och Elin Sundström är kvar. Det var de som startade bandet en gång i tiden.
De har har gått från att vara det intressantaste bandet i Sverige till att vara det bästa: monotont, utforskande. Progressivt och enkelt på samma gång. Och i upprepningsmagin kan man plötsligt slänga in en klassisk poprefräng, en sån där som bara lyfter och lyfter som en raket, som ett skolavslutningstjut när lovet börjar.
– Jag tycker bäst om att göra låtar, att jamma, säger Elin.
– Jag vill spela mycket live, säger Mats.
– 2015 har varit både jobbigt och väldigt bra. Vi hade en kris, kan man väl säga, i våras. Ett par dagar fanns vi inte ens. Så uppfattade i alla fall jag det.
Mats anstränger sig, vill inte säga för mycket.
– Men jag fick lite skäll och så fortsatte vi. Och då spelade vi in Fuck you och fuck dig med och det blev någon slags nytändning. Sen hoppade Anton Nyström av och det var ju jobbigt, men Erik Karlsson från Chicagojazzen och Skellefteå började spela gitarr i stället för honom. Malin Skarin spelar trummor och Jesper Lindqvist spelar bas. Jag tycker det är ännu bättre nu.
– Jag är inte så musikalisk, säger Elin. Har inte så bra gehör.
Mats protesterar högt.
– Att du inte skulle vara musikalisk, det är du ju visst det! Med Anton drog det åt lite riffigare musik, nu med Erik är det friare gitarrer. Det var ju jättebra med Anton med, men jag tycker det här passar dig bättre.
– Ja, kanske.
Så bryter en diskussion ut. Det handlar om att spela mycket eller lite, om det är bra med rutin eller inte. Och om rätten att ha dåliga dagar ibland. Eterkropp har precis avslutat en turné i övre Norrland tillsammans med Umeåbandet De jordiska och stundom gick det hett till.
Den här diskussionen är ju egentligen inte intressant för någon annan, inte ens för mig. Men det är lite så det alltid varit med Eterkropp: allt sker, precis som gymmandet jag nämnde inledningsvis, inför öppen ridå.
De tidiga spelningarna var kaotiska. Låtar startade, stoppades och började om. Och varför så skedde diskuterades i bandet, och ibland med publiken, på scen.
– Jag tycker inte om när det är bra och skickligt, säger Elin. Ibland kommer jag inte ihåg hur en låt går, då blir jag glad, för då blir det något annat. Inte för att det är dåligt som det är, men jag gillar när saker är trasiga.
Både Mats och Elin har sina rötter i konsten, snarare än i musiken. Jag undrar om det betyder något särskilt?
– Jag tycker det är bra musikklimat i Luleå jämfört med hur det är i konstvärlden. Folk hjälps åt. Fast det kanske borde vara mer som i Umeå, säger Elin.
– Ja, fast Luleå är nog för litet, funderar Mats. Det händer så mycket i Umeå just nu. Massa bra band, det är liksom en scen, vi vill höra dit. Och två av oss bor ju där numer. Vi spelade in fyra låtar på Rivhuset i Skellefteå för ett tag sen. Dem ska vi nog kanske släppa på en split med Det jordiska.
Annars är det svårt att få in Eterkropp i samtal om deras låtar. Hela tiden återvänder Elin och Mats till att det är framförallt en social grej, bandet. En familj. Och precis som i vilken familj som helst ska saker stötas och blötas och diskuteras.
Men jag, som inte är med i bandet, har en hel del att säga om låtarna. Om hur bra de är, hur unika. Och vill man höra mer än Spotifyalbumet kan man med fördel leta upp Eterkropp på Soundcloud. Där finns flera demos, repetitioner, spelningar och den ovan nämda Fuck you och fuck dig med. En slags in- och utvänd rocklåt man kan höra hur många gånger som helst.
Ändå är det live som verkar vara huvudsaken.
– Mitt mål är att finnas på en svensk musikscen, att få ett bokningsbolag, konstaterar Mats. Att vi får välja förband. Jag såg på tv, två program samma kväll, där frasen Livet är kort nämndes. Jag kom ju in i det här åt helvete för sent egentligen. Jag känner mig inte så gammal och deprimerad i Eterkropp. Men mellan gångerna vi gör nåt kan det vara jobbigt. Det är kanske därför jag verkar lite hård ibland.
– Vi har pratat om att ha mer instrumentala låtar, eller partier, säger Elin.
– Ja, säger Mats, jag behöver ju inte dra mina långa verser hela tiden.
Låter ju asmäktigt.
– Det svåra är kanske att jag skriver låtarna. Att få er andra intresserade, funderar Mats. Alla gör ju som de vill, jag varken vill eller kan bestämma.
– Jag tycker om det kollektiva, att göra grejer tillsammans och se vad vad som händer.
Eterkropp är Sveriges bästa band.