FLER NÖJESARTIKLAR PÅ DUONOJE.SE
En timme med lokalbussen från Hollywood Boulevard ligger Eagle Rock – stadsdelen som fått sitt namn från ett utskjutande klippblock som vissa tider på dygnet kastar en skugga formad som en örn med utsträckta vingar.
Regnet smattrar mot fönstren när familjen Liljedahl packar och förbereder sig för en veckas semester på Hawaii – men också för en förestående flytt hem till Luleå.
Tavlor plockas ner och väggarna målas vita inför kommande visning och husförsäljning.
– Vi är inte less på stan, men vi har två äldre barn hemma i Luleå och det börjar bli tungt att ha en splittrad familj, förklarar Tomas.
– Vi hade varit här många gånger på semester. Och jag hade varit här själv genom åren och levt rock’n’roll liv. Den här gången ville vi uppleva det på ett annat sätt.
Bland tavlorna som virats in i skyddsplast och travats mot väggen står Pierre Johanssons illustration från Breach-EP:n Godbox.
Och det var med Breach som Tomas förverkligade sina musikaliska visioner runt millennieskiftet.
I hälarna på albumen It’s Me God och den minimalistiskt brutala uppföljaren Venom följde grammisnominering och turnéer med Entombed och Neurosis – trots det var Luleåbandet på väg att rinna ut i sanden.
– Man blir inte rik på att spela punkrock. I samma veva hade vi börjat skaffa vanliga jobb, en del hade skaffat familj och de flesta av oss hade distanserat oss ganska rejält från hela Breachgrejen.
Man bestämde sig ändå för att spela in en sista skiva.
”Let me rest for a while”, sjöng Tomas symboliskt nog på bandets mästerliga svanesång Kollapse, en på ytan spretig affär (som om en tio år äldre Johnny Rotten befunnit sig i New York 1969 och blivit indragen i Columbia Studios av Miles Davis för att medverka på inspelningen av In a Silent Way) som skapade sitt eget fulländade och logiska universum.
– När Kollapse kom ut hade jag redan lagt ner tanken på att Breach skulle existera. Jag kommer ihåg att det kändes väldigt tråkigt, att jag var ledsen.
Skivan och bandet har sedan dess fått ta emot en lång rad hyllningar.
– Jag hör mycket om hur före vår tid vi var. Och band som jag ser upp till säger att de inte hade varit där de är idag om det inte varit för Kollapse. Det har varit lite svårt att greppa.
Åren som följde överskuggades av en eskalerande missbruksproblematik.
– Jag var inte särskilt aktiv musikaliskt. Ambitionen och viljan fanns där och jag startade flera olika småprojekt, men det var inget som kändes rätt.
2013 återkom Tomas med full kraft. Under namnet The Old Wind släppte han naket personliga Feast On Your Gone – en platta han beskrivit som ”en enda lång terapisession”.
– Det var en skiva jag helt enkelt var tvungen att spela in. Det var så mycket ilska, skuld och primala känslor som behövde komma ut.
Materialet skrevs parallellt med att Tomas blev nykter och drogfri.
– Jag hade nått avgrundens avgrund och till slut hajade jag att det inte gick längre. Det var ett lätt beslut och samtidigt det svåraste jag gjort i mitt liv.
Solen är tillbaka när en tur i familjens svarta 1970 Dodge Charger tar oss längs Mulholland Drive till Runyon Canyon – det kändistäta rekreationsområdet som överblickar Los Angeles.
Tomas berättar om diskussionerna han hade med sin fru inför turnén som följde på Feast On Your Gone.
– Det var lite scary. Men en av bandmedlemmarna lever också nykter idag, så vi kunde supporta varandra.
Och han märkte snabbt att det var musiken, inte alkoholen och drogerna, som var det viktiga.
– Det var skönt att känna att inte hela mitt tidigare musikaliska liv varit en lögn, utan att det var i musiken min passion låg. Jag hade inte stått på scen på länge, men redan några minuter in på första spelningen kändes det som igår.
Uppföljaren till Feast On Your Gone spelades in i Stockholm våren 2015 och var tänkt att släppas i januari i år.
Så blev det inte.
– När jag kom hem efter inspelningen och fick tid att reflektera över materialet kände jag att det inte riktigt var där jag ville vara. Så vi valde att skrota den.
Istället skriver han nya låtar.
– Förhoppningsvis kommer det något nytt innan året är slut, men jag tror jag behöver komma hem för att knyta ihop saker och ting.
Och precis som det där klippblocket i Eagle Rock fortsätter Breach kasta sin skugga över en musikgenre man själv i högsta grad inspirerat till.
Men viktigast av allt: Tomas Liljedahl fortsätter skapa angelägen och framåtblickande musik.