Otaliga känns gångerna man sett Di Leva sprida kärlek, dricka ur en vattenkanna och kasta ut blinkande hjärtan i publiken. Thåström i samband med ”Det Är Ni Som E Dom Konstiga…” var en höjdare, likaså Looptroop året efter (jag reserverar mig för årtal, men någon gång runt millennieskiftet var det i alla fall). Men sen hände något.
Jag vet inte om det hade med mig själv eller med artisterna att göra, men jag slutade åka till PDOL i ungefär samma veva som jag blev tillräckligt gammal för att lagligen få dricka öl. Alla mina kompisar slutade också. Dessutom var biljetterna hiskeligt dyra, speciellt på den tiden då man hade typ 1000 kronor totalt att roa sig med varje månad. Och ni får ursäkta mig om jag inte riktigt hänger med, men att PDOL numera är en gratisfestival kom som en total överraskning när jag råkade upptäcka det för någon vecka sedan. Och inget fel med det, men sedan kollade jag upp artistutbudet, och det väckte minst sagt frågor. Eller rättare sagt en enda stor fråga; vad hände?
Årets dragplåster heter Dia Psalma, Kalle Gracias och In This Grey, verkar det som. Och på lördag 20:00 är det allsång med Anders Lundin som gäller på Stora Scenen. Är det verkligen vad folk vill ha? Hade jag varit 15 hade jag inte ens övervägt att gå, och inte nu när jag är 31 heller för den delen. Visst, Dia Psalma känns lite kul, men det säger nog mer om min ålder än om något annat. Men Anders Lundin alltså. Det kanske kan funka om vädret gör en helomvändning och plötsligt blir bra, men hur många kommer dyka upp om det regnar eller bara råkar vara lite mulet? Det är en sak att stå och kolla på ett band om det regnar, men att sitta och sjunga ikapp med Anders Lundin känns inte särskilt lockande, egentligen oavsett väder.
Visserligen ska PDOL ha kredd för att de satsar på lokala talanger, och att det dessutom är gratis kan säkert locka dit några slentrianbesökare som råkar bo i närheten. Men det känns som att det här upplägget totalt stryper tillflödet av utomsocknes besökare, och i slutändan tar död på hela festivalen. Och det tror jag inte att någon vill. Jag pratade med "Stipen" från Dia Psalma häromdagen. Han mindes att de spelat på PDOL förr, någon gång runt 1995: ”Det brukade ju vara en riktigt stor festival, folk i hela Sverige kände till den”. Vidare frågade han om den hade varit nedlagd i några år. Hur som helst är ledordet här ”brukade”. Någonstans gick luften ur, och ingen verkar vara intresserad av att egentligen göra något åt saken. Att upplägget är medvetet annorlunda nu för tiden känns bara som ett svepskäl. Men för all del, jag kan ha fel, det kanske är det här arrangörerna har eftersträvat hela tiden.
Överhuvudtaget blir jag inte riktigt klok på hela fenomenet med stadsfestivaler. Ta bara Luleå Hamnfestival som exempel. Jag tror att jag utan att göra bort mig vågar påstå att Raised Fist var det enda bandet som egentligen lockade dit folk som annars hade uteblivit. Och då hade Hamnfestivalen flertalet andra artister som säkerligen ville ha en duktig slant för att dyka upp. Jag tror ju att det hade räckt med att smälla upp en marknad, ett tivoli och några öltält i stan, må det vara Piteå eller Luleå, så hade folk dykt upp. Och att sen antingen brassa på rejält och fixa dit artister som folk faktiskt vill se. Kanske kunde man till och med, håll i er nu, ha någon slags tanke bakom vilka man bokar, istället för att bara räkna Spotifyspelningar. Jag menar, det verkar ju fungera för Musikens Makt, och där lyser till och med öltälten med sin frånvaro. Eller så gör man helt om och bokar uteslutande lokala band och artister, och låter öltälten och radiobilarna locka dit folket. Som det är nu blir det bara något slags mellanting som är tänkt att tilltala alla men som i slutändan inte tilltalar någon.
PDOL börjar visserligen luta mot det senare alternativet, så egentligen kanske de är något på spåret. Annars får man väl försöka se det positivt och på klassiskt norrbottniskt manér konstatera att "det är ju i alla fall kul att det händer något".