Läs mer: Allt från nöjeslänet på duonoje.se
Klockan har inte slagit 19.00 ännu men tv-studion i Frihamnen är fullsatt och temperaturen gör att bara ben och axlar inte behöver frysa. Större delen av publiken har klätt upp sig för fest, och möjligtvis lite tv-tid, där höga klackar, långklänningar och kostymer utmanar varandra.
När underhållaren "Tobbe" sträcker fram mikrofonen bland fredagsfirare visar de sig bo på hotell, någon har "förvärmt" innan, ett sällskap ska gå på Spy Bar efteråt och någon har kommit så långt som från Övik.
"Let´s dance" är tv-underhållningen som lockar turister från hela landet och fredagar är högtidsstunden. Timmen innan direktsändning får studiopubliken lära sig att sitta rakt i ryggen, le och applådera massor – "gör ni det är chansen att dyka upp i tv mycket större".
Samtidigt går Jessica Almenäs igenom de sista förberedelserna innan kvällen. Hennes arbetsdag har redan pågått i nio timmar och snart ska allt mynna ut i drygt två timmars tv.
Finalen av "Let´s dance" avgörs mellan Ingemar Stenmark och Marie Serneholt och då sätter Almenäs punkt för sin åttonde säsong som programledare.
Tidigare under veckan har hon haft manusmöten under måndag och torsdag, men det mesta är koncentrerat till fredagar då hon snittar 14 timmar per arbetsdag.
– Det här är ren underhållning så jag brukar säga att det är min semester, jag jobbar på kvällarna och kan dricka ett glas vin på helgen – det går inte att göra när man har Nyhetsmorgon, berättar hon med ett skratt.
Jessica Almenäs växte upp i Jokkmokk och flyttade med familjen till Östersund som 13-åring.
För att göra en lång historia kort började hon som travreporter 2002, efter att bland annat gått på basketgymnasiet i Jönköping och deltagit i Miss world 1998.
Efter att ha lett program som "Nyhetsmorgon", "Fotbollsgalan", och "Let´s dance" har hon blivit en av TV4:s största stjärnor och hennes ansikte dyker upp på framsidor i vartenda livsstilsmagasin. Jessica Almenäs är en av landets hetaste tv-personligheter – och därmed också länets.
När programledaren lyfter fram sina rötter (mamma från Porjus, pappa från Vuollerim) beklagar hon sig över att hon inte besöker födelseorten Jokkmokk tillräckligt ofta efter att hennes farmor gått bort.
– Nu är det länge sedan jag var där, senast var nog när jag invigde Jokkmokks korv-fabriken, men det börjar bli sex–sju år sedan, berättar hon.
I stället är det Piteå som blivit hennes norrbottniska hem, där hon besöker sommarboendet i Hortlax varje år.
– Jag känner mig absolut som en norrbottning, det går aldrig ur en när man är uppvuxen mitt i ingenstans (skratt). Tyvärr är det inte så ofta jag tar mig dit, men jag tycker alltid att det är skönt att komma hem. Det är så lugnt, man får liksom ingen ro här – i Stockholm slutar det aldrig susa i skallen, säger hon.
– Jag kan sakna lugnet och att det är lite tyst. Det är skönt att inte prata hela tiden.
Innan sändningen startar tar programledarkollegan David Hellenius mikrofonen och skämtar vilt med publiken. Samtidigt glider Jessica Almenäs försiktigt upp på dansgolvet och gör en betydligt stillsammare entré. Hon är tryggheten och ankaret när lustigkurren Hellenius flaxar vilt.
– Jag tror att folk ser mig som norrbottning, berättar Almenäs. Det är faktiskt lite exotiskt att komma från Jokkmokk, jag brukar använda det som ett partytrick. Man kan alltid kasta in den om det är lite stel stämning. "Jag är från Jokkmokk" – då blir alla så "oj, wow".
Vad får du prata om då?
– De vill veta hur det är, om det bara bor samer där och hur mycket renar det finns. Och om det är mörkt dygnet runt på vintern ... det finns miljoner frågor.
Och du bara nickar
– Haha. Ja, precis. Jag svarar ja på allt.
Jessica Almenäs har inte missat att Jokkmokk tagit plats på musikkartan den senaste tiden, i och med uppmärksamheten kring Kitok och Maxida Märak, och berättar att hon försökt få Magnus Ekelunds band till Nyhetsmorgon.
– Det är coolt, det är jättecoolt. "Paradise Jokkmokk", säger hon och skrattar.
– Jag fick koll på honom i vintras när vi började snacka om att få honom till Nyhetsmorgon. Det var någon som kom till mig på redaktionen och sa "Gud, det här måste du lyssna på". Det är coolt, jag blir lite stolt när det kommer duktiga människor från Jokkmokk.
När programmet dragit igång och publiken blivit lovad vin inom 40 minuter står Jessica Almenäs bakom ett skynke, som kallas "green room", och tittar på en monitor när deltagarna genomför rumba, quickstep och samba framför publiken. I ett eget hörn, på behörigt avstånd från tjoande och skrattande deltagare, har hon sitt bord med manuskort, godis och vatten. Det är hit hon återvänder efter varje genomförd intervju.
Trots att hon inte har mycket att göra med dansarna "som verkar ha jätteroligt" och ser sammanbiten ut då andra klappar i händerna kan hon inte önska sig en bättre tillvaro.
– Jag tycker fortfarande att det är jättekul och det går fortfarande bra för oss, de kanske får köra ut oss på bår eller i rullstol (skratt).
Men när det går bra blir uppmärksamheten också stor, vilket har sina baksidor.
– När de skriver snälla och härliga grejer är det bara kul. Men om man går igenom en separation och tycker att livet är ganska jobbigt är det inte jätteroligt att ha löpsedlar också. Då vill man helst stänga in sig och inte gå utanför dörren. Men det ingår i jobbet, så det är bara att svälja, säger hon och syftar på uppståndelsen kring separationen från pojkvännen Tony André Hansen.
Känner du på dig när det kommer att blåsa?
– Man vet att det kommer skrivas om när det händer grejer, som att jag går igenom en separation. Det kommer att synas i pressen, de kommer att ringa och jaga en. Men jag tror att alla människor som gått igenom något jobbigt vet att man inte har jättestor lust att berätta för okända människor vad man känner, vad man tänker, vad som egentligen hände och hur man ska lösa det, berättar hon.
– Den processen vill man gärna gå igenom själv och det får man ju inte när man har ett offentligt jobb.
Men snart släcks strålkastarna och en säsong tar slut – där Jokkmokks dansdrottning har fått se sitt namn petas från löpsedlarna.
– Vi har haft lite tur i år, Ingemar har tagit alla rubriker (skratt), han har fått bära hundhuvudet.