LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
Musiken har pressat mig framåt när jag frusit fast och dragit mig tillbaka när jag velat brinna upp.
Musiken har jag talat genom och den har skrikit tillbaka. Som ett eget språk, ett eget liv, en egen värld.
Det senaste året har jag glömt den känslan. Det livet. Det språket.
Jag skickade ett sms som löd: ”Tror du musiken kan dö inom en?”.
Svaret jag fick var bara tre ynka bokstäver. Nej.
Kanske har han rätt. Kanske kan den inte dö. Kanske lever den där inne likt ett foster som ej växt sig så stort att det än kan kännas.
I ett års tid har jag stångat mig blodig till ingen nytta.
Slagit skallen i väggen för att musiken ska börja leva igen. Men ingenting har rört om i mig. Ingenting har skakat. Ingenting har fått mig att känna så som jag kände förr. Då kunde jag känna att allting rasade runt omkring.
Om jag hörde en gitarrslinga, en textrad eller en cymbal som slog på rätt ställe så kunde jag sluta andas för en stund och i den stunden veta att något förändrades i mig.
I dag sitter jag fast. Trampar vatten. Jag har ingenting att säga längre. Och ingen har någonting att säga till mig.
Språket har blivit oförståeligt och ljudet är bara dovt.
Jag har tänkt att jag trots allt blev en sån där som jag aldrig har kunnat relatera till. En sån där från generationer över mig. En sån som köper travar med plattor för att sedan, när en närmade sig medelåldern, göra sig av med skiten och tänka att det hörde till ungdomen.
Det där är ingenting en kan hålla på med i vuxen ålder. Det där med musik.
För mig skulle det betyda att åren mellan 12 och 30 var helt meningslösa. Bortkastade. 18 år av mitt liv skulle ha försvunnit, i ett enda andetag. Jag vägrar.
Det kan bara inte vara så. Det kan inte bli så. Det är för sjukt.
Därför står jag i repris vecka efter vecka för att hoppas att något snart ska kännas igen.
Jag lyssnar på skit efter skit för att kanske snart ramla över något som väcker mig.
Inget händer.
Jag har tålamod. Jag ger inte upp. Jag sätter mig och tvingar mig själv att lyssna på det som alla talar om som ska vara så bra. Jag känner ingenting. Men jag har tålamod. Jag letar vidare.
Jag har jävligt mycket tålamod. Stångar mig blodig. Letar i blindo.
Jag skickar ett sms. Jag får ett bestämt svar tillbaka. Nej. Så övertygande.
Men det känns inte lättare. Det känns inte bättre bara för att en annan person säger det jag mest av allt vill höra. Det känns som att han har tur och jag har otur.
Han är säkert mer begåvad. Mer smart. Mer allt.
Det kanske aldrig dör för honom men det har fan dött i mig. Musiken har dött inom mig.
Det är tyst i telefonen en lång stund. Ingenting känns bättre, trots att han är så övertygad. Jag är inte övertygad.
Sen får jag ett till sms och en ljudfil. Det är en inspelad gitarrslinga med texten: Du får den om du vill ha den. Den är din.
Jag trycker på play-knappen och börjar gråta.
Där var det. Där är det. Slingan som jag letat efter så länge.
Det är inte över. Han hade rätt. Det är aldrig över.