Kukhuvudstaden (stark kandidat till årets låttitel) är Immunförsvarets fjärde singel i ordningen, och vid det här laget börjar det kännas otänkbart att de föredetta Luleborna David Björkén och Oskar Dahlbergs band ska kunna flyga under radarn särskilt länge till. Det här är en tillbakalutad och lätt jazzig bit med piano, akustisk gitarr och blås, och en catchig refräng halvt om halvt lånad från Stockholm I Mitt Hjärta. Den lite jordigare produktionen från tidigare verk som Melankoli och Svartvattnet har här ersatts av en luftigare och mer välpolerad ljudbild som klär låten väl. Av bandets hittills släppta låtar har Kukhuvudstaden klart störst hitpotential.
Jag är inget stort fan av Bo Kaspers Orkester, men det är i det närmaste omöjligt att inte tänka på dem när man lyssnar på Kukhuvudstaden. David Björkén har en väldigt behaglig röst och precis lagom mängd norrbottensdialekt för att det ska bli lite extra trevligt. I kombination med den både fyndiga och melankoliska texten gör det låten omöjlig att inte tycka om. Refrängen sätter sig dessutom som en igel på hjärnan efter några lyssningar. Bättre än såhär kan väl Immunförsvaret knappast bli, tänker jag när låtens fem minuter tickat förbi.
Men ack så fel jag har. För det är på andra spåret, Fanta och Chips, som det verkligen glöder till på riktigt, både text- och musikmässigt. Sällan har ståbas och blås utnyttjats såhär snyggt. Och texten ska vi inte ens tala om, den är helt klockren från början till slut. Det är nog lugnt att påstå att aldrig förr har rader om ”Järvstigens harar” och ”rykten på gården” väckt såna känslor. När David Björkén sjunger om att fantan och chipsen tagit slut är det nästan så man fäller en tår, på fullaste allvar. Det är utan att överdriva en av de i särklass bästa låtarna jag hört på väldigt länge. En vemodigt nostalgisk ballad om svunna tiders Hertsön, om man ska försöka fatta sig kort. Men den hade lika gärna kunnat handla om att växa upp på precis vilket svenskt bostadsområde som helst.
Fanta Och Chips är ingenting man drar igång på förfesten. Snarare när man kommer hem ensam från krogen halv fem på morgonen med en kall Maxburgare i bakfickan. Den är både vacker och sorglig, och rysligt jävla bra. Om den kommer finnas med på duons kommande debutalbum återstår att se, men den förtjänar ett långt bättre öde än att bli en bortglömd b-sida begravd någonstans i den snåriga djungel som är Spotify.
Tillsammans bildar Kukhuvudstaden och Fanta Och Chips ett i det närmaste oslagbart låtpar. Efter några dagars sträcklyssning kan jag konstatera att den sistnämnda inte är något mindre än ett rent jävla mästerverk. Lyssna eller gå miste om något!