Efter åren som frontman i the Vicious och Masshysteri solodebuterade Luleåsonen Robert Hurula 2014 med ”Vi är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För”, ett album vars framgångar kom som en total överraskning för artisten själv.
– När jag skrev låtarna visste jag inte ens att det skulle bli en skiva, så mina förväntningar var ju liksom ingenstans. Allt som var mer än ingenting var välkommet.
Och mer än ingenting blev det definitivt. ”Vi Är Människorna…” nominerades till ”Guldmicken” och ”Årets Pop” på P3 Guld-galan och ”Årets nykomling” och ”Årets rock” på Grammisgalan 2015, och förväntningarna på uppföljaren ”Vapen Till Dom Hopplösa” har varit skyhöga. Men det är ingenting som påverkat Robert Hurula.
– Jag har faktiskt inte ens tänkt på det. Jag har ju såklart hoppats att folk som gillade den förra ska gilla den här, men musiken kommer väldigt naturligt för mig, jag krånglar inte så mycket med hur och varför. Det är vad det är, sen får folk tycka vad de vill. Det låter som en klyscha men det är så det är (skratt).
Robert Hurula berättar att arbetet med skivan har pågått konstant sedan debuten och samma års minialbum ”Betongbarn”. Samtidigt som det egentligen inte har pågått alls.
– Jag har inte skrivarperioder då jag går och skriver en skiva utan det är konstant. När livet skapat tio låtar åt mig så blir det en skiva. Jag kan egentligen för lite om hur man gör en skiva för att känna att ”nu måste jag göra såhär eller sådär”.
”Vapen till De Hopplösa”, som släpps den 23 september och har föregåtts av singlarna ”Ont Som Jag”, ”Sand” och ”Ny Drog”, är producerad av Björn Olsson, som tidigare bland annat jobbat med Håkan Hellström. Robert Hurula menar att Björn Olssons inblandning har varit viktig för albumet, samtidigt som han har svårt att säga vad som egentligen ändrats sedan debuten.
– Det är först nu när jag gör intervjuer och folk säger åt mig vad som är skillnaden som jag liksom ”ja ok, så kanske det är” (skratt). Jag har inte lyssnat på första skivan på skitlänge och jag har hållit på med den nya så mycket, försökt få det att kännas rätt. Men jag har ingen aning om vad det som känns rätt för mig är för någon annan. Det Björn har tillfört är att han varit en likasinnad att prata idéer med, vi har synkat jävligt bra rent personligt. Jag visste hur låtarna skulle låta, i mitt huvud, och när jag förklarade kändes det som att det var en sån skiva han också ville göra.
I oktober ger sig Hurula ut på en turné som avslutas på Kulturens Hus den 17 december. Senast han spelade i Luleå, på fjolårets Musikens Makt, skrev Duo Nöjes Magnus Tosser att det var bland det bästa han någonsin upplevt, och på frågan om hur han ska lyckas överträffa det i år tvekar inte Robert Hurula.
– Det går ju inte, det är lika bra att ge upp direkt (skratt). Det är en jävligt omtumlande känsla att spela i Luleå för en massa gamla polare och släktingar och folk jag inte sett på tio år, som man vanligtvis inte känner på spelningar. Men det kommer vara dubbelt så bra nu som då, det lovar jag.
Trots att han de senaste två åren lyckats etablera sig som ett av de starkast lysande hoppen inom svensk indierock verkar Robert Hurula fortfarande inte riktigt vant sig vid tanken på sig själv som dragplåster.
– Jag har gjort så jävla många kassa spelningar med olika band genom åren, och nu helt plötsligt är det en massa folk. Det får en att undra. Så har jag känt mycket när jag varit och spelat med den första skivan, när allt blev så mycket bättre. Man undrar vad det egentligen är som händer, på ett kul sätt (skratt).