Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den här filmen. Som gammal Nirvanafanatiker känns det som att jag redan vet det mesta om Kurt Cobain. Jag har lyssnat hundratals gånger på varenda (och då menar jag V A R E N D A) låt som någonsin släppts och inte släppts med Nirvana. Jag har sett varenda konsertfilm och halvdassig ”dokumentär” som gjorts. Jag har läst varenda bok jag kunnat komma över. Vad finns det egentligen mer att veta om mannen, myten, legenden Kurt Cobain? Jag menar, killens dagbok finns att köpa i inbunden form. Jag köpte den på bokrean för några år sedan, och jag skämdes.
Till skillnad från alla dokumentärer som kommit innan den har Montage Of Heck något som borde vara grundläggande i en film av det här slaget: autenticitet. Och det beror på vilka som är inblandade. Istället för skakiga handkamera intervjuer med El Duce (googla ”El Duce Kurt Cobain”) och typ en kille vars band en gång spelade på samma ställe som Nirvana får vi intervjuer med huvudpersonens båda föräldrar, syster och styvmor. KristNovoselic och Courtney Love dyker också upp.
Jag var inledningsvis skeptisk till de animerade delarna som gjorts för att ge liv åt Cobains tonår. De känns lite töntiga, men jag förstår varför de finns och de fyller helt klart ett syfte mer än att det bara ska vara snyggt. Animeringarna av konst, låttexter och små teckningar kan man dock både ha och mista. För min del hade det räckt gott och väl med att se sakerna så som de faktiskt är. ”Livet” i en tavla eller handskriven låttext finns ju där ändå.
Det som verkligen tar den här filmen till en högre nivå är alla gamla filminspelningar med Cobain som barn. Man får verkligen känslan av att det här är på riktigt. Likaså de delvis tragiska hemmafilmerna med Kurt, Courtney och dottern Frances. Och när man får se Cobains nedklottrade omslagsidéer till vad som blev det klassiska omslaget till ”Nevermind”, då vill man nästan gråta lite.
Montage Of Heck är en välgjord dokumentär om en av vår tids stora musikikoner. Är man någotsånär insatt i mannens liv sedan tidigare så framkommer det faktiskt inte så mycket nytt, men som oinvigd bör man inte tveka inför att se den här filmen. Och tror man att man redan vet allt kan man faktiskt se den i alla fall, om inte annat för alla ovannämnda hemmafilmer. Och covern av Beatles ”And I Love Her” hade jag faktiskt aldrig hört förut.
Efteråt känns det lite som att ha åkt bergochdalbana genom Kurt Cobains korta liv. Det börjar bra, sen blir det dåligt, sen blir det för en kort stund bra igen, bara för att slutligen totalt krascha. Det är lite som att kolla på Titanic; ändå fram till slutet hoppas man att båtjäveln inte ska sjunka, trots att man redan på förhand vet att den obönhörligen kommer göra det. Montage Of Heck bekräftar min bild av mina tonårs allra största idol, och det känns bra.
En till sak som faktiskt hedrar Montage Of Heck är att den inte på något sätt gottar sig i det som annars lätt hade kunnat bli filmens kärna; självmordet. Istället slutar den tvärt med att helt enkelt, i vit text mot svart bakgrund, konstatera att Kurt Cobain tog livet av sig. Sen är det slut. Och en film om Kurt Cobains liv kan det väl knappast sluta på ett mer talande sätt.