LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
2007 släppte Eva Dahlgren ”Petroleum och Tång”, vad som skulle komma att bli hennes sista album på nästan tio år. För Duo Nöje berättar hon att den långa pausen helt enkelt berodde på att hon inte kände något behov av att göra musik.
– Det dök upp en massa andra grejer som ockuperade hjärnan, och det tog sin tid. Sen var det en period när jag kände att det liksom inte var nödvändigt med musik, jag hade inte det där "brinnet", och då kan man ju inte vara musiker.
Men suget efter musiken kom så småningom tillbaka, något Eva Dahlgren delvis kan tacka självaste Ingrid Bergman för.
– Jag jobbade som fotograf på dokumentären om Ingrid Bergman som kom för ett tag sen, och det arbetet gjorde att jag började få musik i kroppen igen. Jag började höra och känna att, åh, vad härligt det är med musik, så jag började skriva igen. Man måste ju ha någonting man vill berätta, och som bara man själv kan berätta, det är viktigt.
Resultatet blev så småningom albumet ”Jag Sjunger Ljuset”, som släpptes i april i år. Men trots att det vid det laget hunnit gå närmare nio år sedan föregångaren, den i särklass längsta tiden mellan album i Eva Dahlgrens karriär, kände sångerskan inte av någon direkt nervositet för hur det skulle tas emot.
– Jag kände att jag kan inte göra nåt annat eller nåt bättre än det här. Och antingen håller man väl med mig eller inte (skratt). Det var inte så mycket att välja på. Och jag har ju gjort det här så mycket och hållit på så länge, jag har kanske fått en lite annan inställning till mitt arbete på senare år, så jag var inte alls nervös.
Arbetet med ”jag Sjunger Ljuset” tog sin början i Brooklyn med producenten Nathan Larson (make till Cardigans-Nina Persson). Men det var först när hon träffade producenten Johannes Berglund och ett gäng musiker från gamla hemstaden Umeå som det klickade ordentligt för Eva Dahlgren.
– Jag började spela in plattan i Brooklyn, vidare till Manhattan, Göteborg och Malmö. Sen hittade jag de här musikerna på Hagagatan i Stockholm, de har gett mig en otrolig glädje till att spela igen. Och det känns kul att de flesta av dem är från Umeå. Så den här plattan har åkt runt en del innan den hittade rätt.
I samband med albumsläppet gav sig Eva Dahlgren ut på sin första klubbturné sedan 80-talet. Höstens turné är något av en förlängning av det, även om det råder en viss brist på renodlade klubbar i Sverige.
– Jag gillar klubbkänslan, det är något väldigt intimt, på ett skönt sätt. Folk kan stå upp och röra på sig, gå till baren och köpa en öl om det blir tråkigt. Det blir en annan stämning, mer frihet i rummet. Tyvärr finns det ju inte så mycket klubbar längre, men vi har väldigt fina konserthus och det är inte så illa det heller.
På onsdag har det blivit Luleås och Kulturens Hus tur att få besök av Eva Dahlgren och bandet. Under turnén blandar hon låtarna från ”Jag Sjunger Ljuset” med äldre material, och hon menar själv att hon hittat en tydlig röd tråd som löper genom det mesta hon gjort.
– Efter den första lilla vårturnén satte jag mig ner och lyssnade igenom allt jag gjort, vilket inte är världens härligaste jobb (skratt). Men det roliga var att jag såg att jag skrivit om ungefär samma saker sen jag var 17, mycket handlar om en enorm frihetslängtan. Ibland läste jag först texterna och tänkte att, ja, men det här är ju en bra låt. Sen lyssnade jag på låten och bara, nä, det var det inte (skratt). Men det blir mycket material från nya plattan, men också gamla låtar som vi känner passar in i det här soundet som vi har nu; mjukt, stort och härligt.