LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Den andra december släpps "Blue & Lonesome", Rolling Stones första studioalbum sedan 2005, och det 23:e i ordningen sedan debuten.
Med en så diger diskografi kan det vara svårt att som nykomling veta var man ska börja, därför har Duo Nöje sammanställt listan över bandets fem allra bästa studiostunder. Smaken är visserligen bekant som baken med förhoppningsvis kan den fungera som en liten guide i stendjungeln. Håll till godo:
1 ”Exile on Main St” (1972)
Kanske inte Rolling Stones mest direkta verk, men dubbelmackan från 1972 står alltjämt som bandets allra starkaste stund. Över 18 spår hinner man med att klämma in både klassiska Stones-rockers (”Rocks Off”, "Torn And Frayed"), ballader (”Let It Loose”, ”Shine A Light”), bluesrökare (”Stop Breaking Down”, ”Ventilator Blues”) och en soulig klassiker (”Tumbling Dice”).
”Exile On Main Street” kan vid en första anblick verka aningen tung, men efter upprepade lyssningar öppnar flera av spåren upp sig och visar sin fulla potential. Ett smutsigt och skevt mästerverk som helst avnjuts i en sittning snarare än som lösryckta låtar.
2 ”Sticky Fingers” (1971)
Plattan med det klassiska gylf-omslaget, signerat Andy Warhol. Kanske det mest helgjutna album Stones hittills lyckats klämma ur sig, med låtar som ”Brown Sugar”, ”Sway”, ”Wild Horses” och ”Dead Flowers”.
Mick Taylor som ersatte Brian Jones efter den förres död 1969 börjar bli varm i kläderna, samtidigt som Mick Jagger och Keith Richards når nya höjder som låtskrivare.
Helt enkelt en klassiker, i allt från musik till omslag och den numera klassiska ”tongue & lips”-loggan, som gjorde sin debut på innerpåsen till original LP:n.
3 ”Let It Bleed” (1969)
Brian Jones gör sina sista framträdanden med bandet, samtidigt som Mick Taylor gör sina första. ”Gimme Shelter” är kanske det mest kända spåret här, men Robert Johnson-covern ”Love In Vain” (som bräcker originalet med hästlängder), den snustorra bluesrockaren ”Midnight Rambler” och semi-klassiker som ”Live With Me” och titelspåret går inte heller av för hackor.
”Let It Bleed” tar soundet som Stones skapade på ”Beggars’s Banquet” året innan och vässar till kanterna ytterligare. Som helhet kanske inte det mest melodiska bandet gjort, men likväl en odödlig klassiker som visar upp ett brett spektra av vad Jagger, Richards & kompani var (är...?) kapabla till.
4 ”Beggar’s Banquet” (1968)
Albumet där Stones till fullo hittade det sound som skulle komma att bli deras kännetecken under resten av karriären, tillika den sista plattan där Brian Jones medverkar i större utsträckning.
Klassikern ”Sympathy For the Devil” inleder och sätter tonen direkt. Därefter bjuds det på både countryvibbar (”Dear Doctor”), blues (”Prodigal Son” och ”Factory Girl”) och klassiskt Stones-swag (”Stray Cat Blues”).
Soundmässigt är det precis här gränsen mellan Rolling Stones första och andra era går.
5 ”Black And Blue” (1976)
Där föregående album på den här listan allmänt anses som några av Stones största klassiker, så tillhör ”Black And Blue” definitivt inte den kategorin. Istället menar många Stones-kännare att "Black And Blue" var det första rejäla snedsteget i bandets karriär.
Men efter den inledande småtrista discoflörten ”Hot Stuff” finns det en hel del att hämta här, om man lyssnar med öppna sinnen. ”Hand Of Fate” är en av bandets allra bästa rockers, medan ”Fool To Cry” och ”Memory Motel” tillhör deras starkaste ballader. Till och med reggaeförsöket ”Cherry Oh Baby” har sin charm.
Produktionen på ”Black And Blue” är en historia för sig. Mick Jaggers sång är ofta underligt placerad i mixen, samtidigt som gitarrerna på många låtar har ett både tunt och märkligt artificiellt sound. Men det fungerar, och ”Black And Blue” som helhet erbjuder en både varierad, annorlunda och spännande sida av ett av Storbritanniens genom tiderna främsta band, så länge man inte förväntar sig att det ska låta som ”Sticky Fingers”.
Ser din Rolling Stones Top 5 annorlunda ut? Lämna din egen lista i kommentarerna nedan!