Bland de som varit med sedan starten 1991 brukar det heta att det ”aldrig varit dåligt väder på Flakasand”. Men förra året var det nära, och i år hände det slutligen. Trots sol och riktigt fint väder tidigare på dagen bestämde sig vädergudarna för att lägga ett tjockt molntäckte, med blåst och tidvis strilande regn, över festen på stranden. Och det märktes på besökarantalet.
Men vädret till trots var uppslutningen allt annat än dålig. Visst var det lite mindre folk i rörelse än de senaste åren, och på söndagmorgonen gapade den provisoriska parkeringen ovanligt tom. Men de som ändå bestämde sig för att komma lät inte vädret stå ivägen för en trevlig kväll. Som vanligt bjöd samtliga artister på både mer och mindre stabil rock och blues, och redan tidigt på kvällen var dansen i full gång framför scenen.
För egen del var det Lisa Lystam Family Band med sin 70-talsdoftande bluesrock som satte djupast avtryck, och då inte minst Lisa Lystam själv. Med sina 23 år var hon kvällens klart yngsta frontfigur, och i min mening även den bästa. Men den som gjorde störst intryck på undertecknad var gitarristen Fredrik Karlsson som bände och slet i strängarna som om det gällde livet, samtidigt som publiken framför scenen dansade boogie-woogie så att solen nästan lyckades titta fram bakom molnen. Det är precis den här sortens lite fartigare musik som gör sig bäst på Flakasand.
Men allra mest dans lyckades Melodifestivalbekantingarna Top Cats locka till. Med bred värmländska, skinnjackor, backslick och Johnny Cash-minnande rockabilly bjöd bandet upp till dans. Att den här sortens musik går hem i norr stod väldigt klart efter bara några låtar. Och man blir onekligen glad av att se alla människor som släpper loss så totalt på dansgolvet.
Frös man allt för mycket fanns alltid alternativen att antingen söka sig till någon av de eldar som brann runt om på stranden under hela kvällen (åtminstone tills regnet kom på riktigt framåt midnatt), eller att helt enkelt bara kasta sig in på dansgolvet, där temperaturen låg betydligt högre än på valfri charter-ort. Så trots lite sämre förutsättningar än vanligt kändes det som att Flakasand lyckades leverera, igen.