När jag sålde hela CD-samlingen för några år sedan bestod den av någonstans mellan 2 500 och 3 000 skivor. Jag fick i snitt fyra–fem kronor styck, inte ens en tiondel av vad jag ursprungligen betalat, mindre än vad det kostar att köpa en tom CD-R. Ett tydligt tecken på att CD-skivans dagar var räknade. Men vid det laget hade jag gått över till vinyl för flera år sedan.
En av de första vinylskivorna jag köpte var Alice In Chains självbetitlade platta, den med en trebent hund på. Året var 1996, ”Skivaffärn” i Shopping, vinylen var svart och priset var 150 spänn. Det skulle visa sig vara en betydligt bättre affär än CD-skivorna. I dag klöser nämligen samma platta loss på närmare en tusing. Och det har visat sig att en stor del av vinylskivorna jag köpt sedan dess har varit rena investeringar.
Det omtalade bättre ljudet som vinylskivor påstås ha jämfört med CD eller digitala filer är inget jag egentligen brytt mig om. Jag antar att jag började köpa LP för att de var betydligt tacksammare att samla på.
Det verkar ju av någon underlig anledning ligga i människans, och inte minst i min, natur att samla på saker. Och hittills ser 2015 ut att bli någon slags peak när det kommer till vinylsamlande. I stort sett allt släpps på vinyl, och på diverse undergroundscener jorden runt ploppar de nya ”vinyl-only” bolagen upp som svampar. Plattorna pressas på alla möjliga tänkbara färger, med bonussinglar, glaspipor, affischer och vykort som extra lockbete.
Förra året köpte jag en platta med ett franskt band som heter Doctor Doom. Den var väl egentligen inte särskilt bra visade det sig, men den pressades bara i 52 exemplar och sålde således slut direkt.
Jag betalade runt 300 kronor inklusive frakt från USA för den. Bara någon vecka senare var det någon som betalade det fyrdubbla för ett exemplar på skivnördarnas favoritsajt discogs.com. Helt galet när man tänker efter.
Nåt sånt var jag aldrig i närheten av med mina CD-skivor. Jag minns att jag fick 400 spänn för en Desert Sessions CD, den enda som gick för tresiffrigt.
Saker och ting har en tendens att gå i cykler. Vem vet, om 20 år kanske jag får slita mitt hår över att jag i stort sett skänkte bort CD-skivorna. Och kommer det fortfarande finnas någon som är villig att betala en halv månadslön för en vinylsingel med John Frusciante? Risken är att folk vid det laget hunnit ledsna på vinylskivorna, igen, och gått vidare till något hi-tech-format som inte finns än. Eller så är det typ rullband som gäller. Till och med sånt som aldrig blir riktigt ute, som konst, går upp och ner i pris beroende på vilken stil som är ”inne” för tillfället.
I dag betalar folk dyra pengar för att få tillbaka de plattor som de för inte allt för längesedan slängde i soporna utan att blinka. Men ser man till historien så är risken överhängande att de om något årtionde åker i soporna igen.
Så hur kommer det gå med min investering? Kommer min dotter (som för övrigt inte kunde bry sig mindre om mina töntiga och tråkiga gamla skivor) få lägga tassarna på en veritabel guldgruva av hett eftertraktade limiterade originalutgåvor när jag väl trillar av pinnen? En skatt som hon kan sälja och köpa en lyxvilla eller två för pengarna? Eller kommer arvet efter mig bara att bli en stor jävla hög med skräp som ingen vill ha? Den som lever (längre än jag) får se.