LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Och när jag ändå är igång: Hej du den långa killen – slängigt blont hår, gångstil som äger världen – som ropade att du skulle slita av mig min kjol på väg hem från en utekväll. Hej medelåldringen som stannade din cykel vid Lulsundskanalen för att berömma min jeansrumpa, och hej alla hundratals busvisslande, biltutande, obscenitetshojtande snubbar jag råkat ut för de senaste 24 åren.
Ni får hemskt gärna lyssna ni med.
Ert visslande talar med all önskvärd tydlighet om att jag aldrig bara är Anna när jag går utanför dörren, utan alltid i första hand kvinna. Mer specifikt: en kvinnokropp. Det spelar ingen roll om jag är uppklädd till tänderna eller söndagssliten – jag är ändå en vandrande uppsättning kroppsdelar som du kan beskåda och bedöma. “Tro inte att du kan gå där och bara vara människa”, visslar du, “nog ser jag att du har bröst och rumpa”.
Kanske försvarar du dig med att du bara ville vara schyst, att jag borde ta det som en komplimang. Det är lätt att säga för en som inte upplever det där ständiga synliggörandet – som inte känner sitt handlingsutrymme i offentligheten krympa för varje oönskad vissling, tuta och “komplimang”. För oss andra är det inte riktigt så enkelt.
Jag minns inte vad jag gick och tänkte på just den här gången – på skoluppgifter, på samhällsbygget, på boken jag skriver eller på livet i stort – men din vissling slet mig ur mina tankar och tvingade mig tillbaka ner i mitt fysiska tillstånd. Ofrivilligt gled tankarna över till oväsentligheter som vad jag hade på mig, om jag sminkat mig, om jag gick på något särskilt sätt.
Ditt visslande gör nämligen klart att hur hårt jag än kämpar för att göra bra saker, skriva bra texter och tänka tankar som gör världen bättre så är jag likförbannat ett par bröst till slut.
Du är en påminnelse om varför välmenande nära och kära ibland tycker att det är dumdristigt av mig att gå ensam sent på kvällen. För det mesta vägrar jag vara rädd för dig och dina gelikar, men tro inte att jag inte vet att steget från en vissling till att faktiskt lägga händer på min kropp är försvinnande litet.
Tack, visselmannen, för att du har lyssnat – och tack alla ni andra. Nu är ni fria att återgå till det ni höll på med, förutsatt att det inte var tidigare nämnda busvisslande, biltutande, obscentitetshojtande eller andra patriarkala fjanterier. Vi hörs.