LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Det är länge sedan jag tappade räkningen på de livsomvälvande ögonblick som ackompanjerats av Queen Bey genom åren.
Jag har gjort alkoholyviga tolkningar av ”Single ladies”-dansen för att pigga upp nydumpade vänner. Låtit samma vänner vråla ”Irreplaceable” ikapp med mig när jag själv blivit lämnad. Firat nya relationer med ”Countdown”, hånglat till ”Partition”, peppat igång en utekväll med ”Run the world (girls)” och ”***Flawless.” Haft många timmars oavbruten Yoncé-allsång på roadtrips från min kaliforniska universitetsstad till Las Vegas, Los Angeles, San Francisco.
Beyoncés låtar har varit så tätt sammankopplade med mina vänskapsrelationer att hon blivit en extra medlem i tjejgänget. När hon gjorde halvtidsshowen i amerikanska fotbollsfinalen Super bowl tackade vi nej till den traditionsenliga Super bowl-festen för att kunna se hela uppträdandet utan distraktioner.
Satt i andäktig tystnad hemma i vardagsrummet – på golvet för att komma så nära Queen Bey som möjligt – och såg henne ta över USA. När hon kom ut som feminist på MTV Video Music Awards grät vi.
Jag grät igen när hon gjorde sanslöst mäktig comeback i årets Super bowl, vilket i och för sig säger mer om mina överaktiva tårkanaler än om Beyoncé. Minns knappt vem som stod som huvudakt. Jon Bon Jovi? ZZ Top? New Kids on the Block? Någon irrelevant i alla fall.
Och ändå har det gått en hel månad sedan ”Lemonade” släpptes, och jag har inte lyssnat en enda sekund. Trots hyllningar från en enad kritikerkår och rykten om hennes mest personliga och politiska album någonsin har jag förblivit oupplyst.
En kompis nämnde Jay Z:s otrohet strax efter släppet och min haka föll i golvet, dittills lyckligt ovetande om ”Becky with the good hair”-spekulationerna som slukat internet.
Jag vet inte vem jag skulle ha varit de senaste sex åren utan Beyoncé, och bristen på henne har skickat mig in i en mindre identitetskris. Kanske är det en naturlig produkt av att det där tjejgänget hon så självklart ingått i är kvar på andra sidan Atlanten medan jag flyttat 8 436,98 kilometer bort (inte för att jag håller räkningen). Möjligheterna att skriksjunga de nya låtarnas mest fuckoffiga rader i kör är lite begränsade.
Men det får inte vara anledning nog att överge en av 2000-talets skickligaste artister. Förlåt, Bey. Jag ska bara komma ihåg mitt lösenord till Itunes Store; sedan lemonadar vi järnet, du och jag.