LÄS FLER NÖJENYHETER PÅ DUONOJE.SE
Uppmärksammade namn som Woody Allen, Pedro Almodóvar, Oliver Stone och Pernilla August är aktuella med nya och (i de flesta fall) bra verk.
Visselblåsaren/förrädaren (beroende på vem man frågar) Edward Snowden lever i detta nu fortfarande i asyl i Ryssland, efter att han 2013 satte fokus på frågor om frihet och integritet med avslöjandet av USA:s massövervakningsprogram.
Oliver Stone har regisserat spelfilmen ”Snowden”. På grund av att ett recensionsembargo är i kraft fram till premiären 16 september kan jag bara säga: Jag har sett filmen. Se den.
Mer storpolitik med gråzoner, här med obeveklig destruktiv kraft, återfinns i italienska ”Suburra” (premiär 9 september). 130 minuters fall ner i avgrunden kantat av regeringskollaps, knarkande och horande politiker, en död minderåriga prostituerad och maffiatentakler. Allt mot en passande fond bestående av bandet M83:s ödesmättade synthtexturer.
Både Woody Allen och Pedro Almodóvar visar fin dagsform i ”Café Society” (premiär 7 oktober) respektive ”Julieta” (premiär 21 oktober). Om än lättviktig, så har Allen fortfarande en säregen förmåga att skriva replikväxlingar med syrligt bett. Den här gången är spelplatsen 1930-talets Hollywoodglamour och till sin tjänst har han bland annat Jesse Eisenberg – en snabbpratande kopia av Allen som ung.
Almodóvar har å sin sida ett fast grepp om grafiskt anslående och färgrika miljöer. I ”Julieta” bakas tre noveller av Alice Munro ihop till en film, möjligtvis dras det i lite för många trådar och tonläget blir kanske lite splittrat, men det är elegant underhållning med stort sentiment om en mor som söker kontakt med sin försvunna dotter.
I termer av originalitet står två filmer ut, båda med en förälder-barn-relation i centrum. I Johannes Nyholms långfilmsdebut ”Jätten” (premiär 14 oktober) finns en slags göteborgsk ton, ett vemodigt gestaltat värnande om samhällets mest sårbara individer. Autistiske Rikard, som har en allvarlig huvuddeformation och vars enda mening i livet är att spela boule, vill inget hellre än att träffa sin psykotiska mamma.
Socialrealism paras med fint animerade sekvenser, där Rikard förvandlas till en vandrande jätte med kraft att förändra.
Under händelserika två timmar och fyrtiotvå minuter står tyska Maren Ade, i sin tredje långfilm ”Min pappa Toni Erdmann” (premiär 30 september), för höstens utropstecken. Med hjälp av practical jokes och ett ovälkommet spontanbesök på sin dotters arbetsplats i Bukarest, försöker Winfried bli en del av hennes liv – i rollen som en perukförsedd livscoach.
Filmens humor och driv är av ett lika underbart hjärtligt som skruvat (ibland rent farsartat) slag, som alltid hämtar näring i sorgen och den oönskade och svårhanterliga bristen på kontakt mellan far och dotter.