Har ni varit i Arenastaden? Det är ”The Phuture”, det är inte klokt vad allt ser nytt och modernt ut.
Vi har bilat ner i vår skruttbil, jag och hela stora skruttfamiljen för vi har semester.
Ni är ju belästa, ni har ju sett i tidningen hur vi från Svartöstan kämpar för att få behålla våran skola, hur vi har kämpat för att få fortsätta bo i våra gamla trähus, ni har sett bilderna.
Sådan är min och vår vardag.
I Arenastaden är det en annan, fast samma. Vardag menar jag.
Det är en evig kamp för att få behålla ett uns av sin värdighet. Kanske skiljer sig prioriteringarna och metoderna åt men i princip är det samma. En försöker inmuta sig en plats i tillvaron där en är trygg och har det trevligt och roligt. Jag antar att det är så i alla fall.
Vi kom i nattmörkret i skruttbilen och klämde in oss emellan Mall of Scandinavia och Friends arena, jo det är sant, de här ställena finns i verkligheten. Europas största köpcenter och Nationalarenan ligger bredvid varandra och runt om bor det människor, vanliga, med armar och ben och tvättider.
Jag tänker inte börja prata privilegier nu, jag har varit här i tio timmar eller nåt och inte sett en enda människa jag inte antingen gjort eller gjort dessa människor med ännu. Men det bor folk här, i radhus på taken, under och bredvid. Inte kan det vara billigt, tänker jag. Men vi känner oss som bondar.
I går eftermiddag blev vi sittandes i kö på E4 i två timmar. Det var nån olycka längre fram i höjd med Höga kustenbron, vi fick rapporter om att någon sett någon försöka knuffa bort en skåpbil och på radion var det någon som sa nåt om en automatlåda som gått sönder.
Förutom att det är astråkigt att inte göra något alls på två timmar, inte komma någonstans, så var det ok. Lite som med allt annat: saker rör sig för långsamt och man vill lyssna på Repulsion fast ingen annan vill det.
Det känns som att det tempot inte skulle accepteras i Arenastaden. Alltså, varken det stillasittande eller Repulsions blastbeats.
Det känns som att här råder flyt. Ni vet det där urbana, där hälften står på rätt sida i rulltrapporna så att den hälft som har mer bråttom kan stånka sig förbi mot tåg eller affärslunch.
Jag har inga problem med det men i Svartöstan har vi inga rulltrappor. Jag säger inte att det är därför jag bor där, men nog har det bidragit alltid. Jag vill gå upp lite sent och dricka mitt kaffe i lugn och ro och lyssna på grindcore högt eller lågt.
Eller gå upp halv sex och jobba fram ett veritabelt näsblod direkt. Jag vill i alla fall ha tid att göra båda, att kunna välja mellan dessa.
Men nu har vi alltså semester och för oss betyder det den här gången att ge oss in i Rulltrappeland.
Köpa skor och Fritt fall. Fånga dagen, mina vänner.