Med anledning av det har Duo Nöjes John Strömshed satt ihop en högst personlig lista över några gamla, både mer och mindre inflytelserika, rockfavoriter från det förra årtusendets sista skälvande år.
1990
Mother Love Bone – "Apple"
När Seattlebandet Mother Love Bones sångare Andrew Wood dog i mars 1990 var han bara 24 år, och bandets enda fullängdare Apple skulle inte släppas förrän fyra månader senare. Mother Love Bone stod med ena foten i 80-talets sleazerock och den andra i den då aspirerande grungescenen. Resultatet blev ett lysande exempel på hur bra det kan låta när två motpoler möts. Men Woods död grusade effektivt bandets framtidsutsiker. Efter Apple och några medlemsbyten skaffade bandet en ny sångare och bytte namn till Pearl Jam, vilket lett till att de i efterhand har setts som historiskt viktiga. Men man ska inte glömma att de faktiskt hann göra en riktigt bra platta också.
Lyssna på: Stardog Champion
1991
Nirvana – "Nevermind"
Förutsägbar men i stort sett omöjlig att lämna utanför en sån här lista. Nirvanas storsäljande genombrottsalbum var en självklar del av de flesta skivsamlingar under 90-talet, och på senare år har det dykt upp en hel hög, främst amerikanska, indieband som inte skäms för att ange Nevermind som en stor influens. Många har försökt, men ingen har hittills lyckats att återskapa magin som Kurt Cobain & Co åstadkom här. I intervjuer har bandets överlevande medlemmar på senare år uttryckt sitt missnöje med albumets slickade produktion. Men faktum kvarstår att Nevermind är för 90-talet vad Black Sabbaths Paranoid och AC/DCs Back In Black var för 70- respektive 80-talet.
Lyssna på: Lithium
1992
Alice In Chains – "Dirt"
Till skillnad mot många andra av grunge-erans storheter tog Alice In Chains avstamp i metal, snarare än punk och hardcore. Och på Dirt från 1992 lyckades de fullända det sound som så många senare band försökt efterlikna. Layne Staley och Jerry Cantrells stämsång i kombination med den förstnämndes mörka texter och den sistnämndes stentunga riff och känsla för refränger blir till en helhet som ingen av efteraparna ens kommit i närheten av. Alice In Chains lyckades få ur sig ett, ännu tyngre men mindre direkt, album till innan Staleys missbruk satte stopp för några fortsatta äventyr. Alice In Chains återförenades 2006, men utan Staley, som avled 2002. Och Dirt är och förblir deras bästa platta.
Lyssna på: Junkhead
1993
Quicksand – "Slip"
Quicksand bildades av medlemmar från NYHC banden Gorilla Biscuits, Youth Of Today och Burn. Efter en EP på hardcorebolaget Revelation blev bandet signade av Polydor, som släppte debutalbumet Slip i februari 1993. Quicksand brukar klassas som post-hardcore, ibland till och med emo, men låter mer som en mix av Helmet, Fugazi och tidiga Tool, med vissa element av stoner rock. Slip är ett bortglömt mästerverk av snygga riff och sångaren Walter Screifels raspiga vrål. Främst är det Schreifels röst och känsla för melodi som verkligen höjer Quicksand ett snäpp över alla andra liknande band från samma tid.
Lyssna på: Head To Wall
1994
Manic Street Preachers – "The Holy Bible"
The Holy Bible blev Manic Street Preachers sista platta med gitarristen och textförfattaren Richey James Edwards, som försvann spårlöst mindre än ett halvår efter att albumet släpptes. Det är en trasig och skruvad affär med mörka texter om självmord, anorexia och prostitution. Richey james Edwards kanske idag är mest känd för att under en intervju ha ristat in ”4 REAL” med en kniv i armen. Här gjorde han det med penna och papper. Musikaliskt är det här Manic Street Preachers egen In Utero. Rundgång, skrikande atonala solon och riff som inte borde fungera med på något sätt gör det ändå, med en James Dean Bradfield som låter som om hans sång spelats in i en övergiven gammal militärbunker. Manic Street Preachers skulle aldrig lyckas göra något liknande igen.
Lyssna på: P.C.P.
1995
Smashing Pumpkins – "Mellon Collie & The Infinite Sadness"
Idag är det kanske främst singlarna 1979 och Tonight Tonight som folk kommer ihåg från Smashing Pumpkins mastiga dubbelalbum från 1995. Men, trots att den är 28 låtar lång, är det här en platta som helst ska lyssnas på som en helhet. För här finns verkligen allt. En instrumental pianoballad, pampig symfonirock, synthig gothpop, avgrundsmetal där sångaren Billy Corgan snarare spottar blod än sjunger, tidstypisk grungrerock och finstämda ballader. Toppat med de bästa texterna Billy Corgan någonsin lyckats klämma ur sig. Resultatet blev ett tidlöst mästerverk som är så mångsidigt att man aldrig tröttnar på det. Förutsatt att man tål Billy Corgans något speciella röst.
Lyssna på: Fuck You (An Ode To No One)
1996
Weezer – "Pinkerton"
Ännu en platta som totalsågades när den först kom. Efter att bandet slagit igenom med sitt blåa debutalbum och singeln Buddy Holly ville folk ha mer av samma sak. Det de fick var en småkärv och introvert djupdykning i poppunk och indierock, och en förstasingel som hette ”El Schorcho” och lät som ett dåligt skämt. Åtminstone om man hade förväntat sig Buddy Holly del 2. Men för den som lyssnade med öppna sinnen visade sig Pinkerton vara ett litet mästerverk i sin egen rätt. De massiva gitarrmattorna och feelgood-attityden från debuten hade ersatts av en nervig livekänsla och ett smygande mörker. Samtidigt som de klistriga refrängerna fortfarande fanns där, de var bara mer dolda. Med åren har Pinkerton blivit en kultklassisker och anses av många som Weezers bästa platta.
Lyssna på: Pink Triangle
1997
Elliott Smith – "Either/Or"
Elliott Smith släppte två soloalbum innan Either/Or, men det var först här som allting klaffade och han lyckades skapa ett litet lo-fi mästerverk. Plattan är till stor del inspelad hemma hos Smith, med akustisk gitarr, bas och, ibland, trummor. Och givetvis den dubbeltrackade sången som kom att bli något av hans signum. Det vilar en sorgsenhet över samtliga spår på Either/Or, och den lite halvmuggiga produktionen passar materialet perfekt. Redan året efter gav Smith upp den här sortens lo-fi singer-songwriter rock för gott. Men Either/Or kvarstår, som en av 90-talets allra bästa indierock plattor.
Lyssna på: Angeles
1998
Marilyn Manson – "Mechanical Animals"
Efter succeen med Antichrist Superstar valde Marilyn Manson att göra helt om och pånyttskapa sig själv och hela sin image. Han förvandlades från en typiskt amerikansk goth-satanist till någon slags modern David Bowie-klon från yttre rymden. Och släppte sitt livs bästa platta. Den industrirock och gothmetal som byggde Antichrist Superstar har ersatts av glam- och synthrock, dessutom med flertalet lite lugnare låtar där det framgår tydligt precis vilken bra sångare Manson faktiskt är. Och trots att produktionen kändes ganska tidstypisk när plattan släpptes hösten 1998 så har den åldrats väl. Varken förr eller senare har Marilyn Manson lyckats överträffa Mechanical Animals, och oavsett vad man tycker om honom i övrigt bör man ge Mechanical Animals en chans.
Lyssna på: Mechanical Animals
1999
Wilco - "Summerteeth"
Det enda bandet, med möjligt undantag för återförenade Afghan Whigs, på den här listan som känns som att de fortfarande har något att komma med. Det var på Summerteeth, Wilcos tredje album, som bandet tog det första riktiga steget mot det lite avigare sound som kommit att bli deras signum. Samtidigt fanns känslan för melodier som präglade de två första plattorna kvar. Summerteeth känns på samma gång lekfullt psykedelisk och underligt kall och steril, men på ett sätt som framhäver det bästa i frontmannen Jeff Tweedeys röst och låtskrivande. Ska man bara lyssna på en Wilcoplatta är det här det självklara valet.
Lyssna på: Nothing'severgonnastandinmyway (Again)