Det var ensamkommande flyktingbarn, judar, polacker, norska och franska motstÄndsmÀn och brittiska spioner. Alla hade de överlevt koncentrationslÀger och krigets fasor.
Och just denna dag var ett filmteam pÄ plats. Filmat material som Magnus Gertten inte bara gjort en, utan tvÄ dokumentÀrfilmer om.
Den första hette Hoppets hamn och handlade om just den tiden i Malmö.
â Redan dĂ„ identifierade vi en av flickorna pĂ„ filmerna. Irene som nu bor i Sydafrika, sĂ€ger Magnus Gertten.
Men det Àr för den andra filmen Varje ansikte har ett namn som han fÄr Sveriges största dokumentÀrfilmspris pÄ 100 000 kronor för. En film dÀr han och hans team tillsammans med ambassadörer ute i vÀrlden kunnat identifiera fler pÄ filmerna för att trÀffa dem och framför allt ge dem ett namn. Filmen fokuserar inte pÄ deras fasansfulla upplevelser av kriget utan pÄ ögonblicket dÄ de nÄr friheten. Vad kÀnde de? Vad tÀnkte de? Hur var det?
Tittaren fÄr bland annat möta Fredizia Marmar som nio Är gammal kom till Malmö efter att fem Är levt i gettot i Lodz. Den dÄ unga amerikanska studenten Elise Ragusin som tillsammans med sin far hamnade i Auschwitz anklagade för att vara amerikanska spioner. Den norska motstÄndsmannen Svenn Martinsen som Àntligen vaknade ur sin förlamning efter 3 Är i lÀgret Sachsenhaushen dÀr SS gjorde experiment pÄ 20 barn. Syskonen Bernhard Kempler och Anita Lobel som under kriget blev bortskickade av sina judiska förÀldrar och sedan gömt sig. Bernhard förklÀdd till flicka sedan han var tre Är. Starka berÀttelser varvade med nutidshistoria dÀr Magnus Gertten filmat flyktingströmmen över Medelhavet den 1 juli 2014 och ankomsten till Pozzallo pÄ Sicilien. En dag dÄ 596 flyktingar anlÀnde, 45 hittades döda under dÀck.
â Det som hĂ€nde 1945 hĂ€nder just nu i vĂ€rlden varje dag. Ett frihetsögonblick sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor lĂ€ngtat efter, sĂ€ger Magnus Gertten.
Han menar att hans film blev mer aktuell Àn han velat att den skulle bli, med tanke pÄ sista Ärets massiva flyktingströmmar. SÄ sÄg det inte riktigt ut nÀr han började det mödosamma arbetet med att söka identifiera överlevarna 1945.
â DĂ„ var situationen en annan. Skolor, sporthallar och museet stĂ€ngde för att erbjuda flyktingarna nĂ„gonstans att sova och tak över huvudet. Helt enkelt för att samhĂ€llet ansĂ„g det viktigt och nödvĂ€ndigt att hjĂ€lpa dem. DĂ€rför mĂ„ste vi, som haft turen i detta globala lotteri att blivit födda i ett land som Sverige, frĂ„ga oss om vi verkligen ska stĂ€nga dörren för dem som flyr frĂ„n krig idag. NĂ€r riksdagens kulturutskott fick se min film hade Ă€ven de fyra SD-politikerna tĂ„rar i ögonen. Kanske vĂ€cktes en medkĂ€nsla som kan förĂ€ndra pĂ„ sikt. Eller inte.