- Den svenska rasforskningen är ett okänt kapitel i den svenska historien. Det är ärendet med vår film, säger Maja Hagerman, vetenskapsjournalist, författare och TV-producent. Nu aktuell med dokumentärfilmen Hur gör man för att rädda ett folk? Om Herman Lundborg, chef för rasbiologiska institutet som hon gjort tillsammans med fotografen och medregissören Claes Gabrielson.
1922 öppnade världens första statsliga rasbiologiska institut. Chef var läkaren och professorn Herman Lundborg som beskrivs som besatt av rasblandning och sitt stora vetenskapliga projekt i Lappmarken.
- Han såg som sitt uppdrag att rädda den svenska folkstammen från att beblanda sig med andra raser. Och det största hotet var samerna, menar Maja Hagerman.
Redan 2006 gav hon ut boken Det rena landet. Om konsten att uppfinna sin förfäder där hon söker svaret på frågan varför just Sverige blev en spetsnation inom rasforskningen i början på 1900-talet. Och i de efterforskningarna stötte hon på Herman Lundborg.
- Den rasbiologiska forskningen skedde i hela Sverige men fokus låg i norra Sverige på finländare, tornedalningar och samer. Lundborg var livrädd för att samerna skulle bli bofasta och beblanda sig med svenskar. Han såg dem, liksom andra som talade annat språk än svenska, som en lägre ras, säger hon.
Men det fanns ytterligare en ingång i dokumentärfilmen. Herman Lundborg förälskade sig nämligen i en kvinna vid en av sina forskningsresor i Övre Soppero. Hon hette Maria Isaksson och var av finsk-samisk bakgrund.
- Jag blev nyfiken på henne när jag läste boken Oönskade i folkhemmet av Gunnar Broberg, professor i idé och lärdomshistoria, men trots att jag gick igenom hela Herman Lundborgs privata brev nämndes hon aldrig, trots att han fick barn med henne och sedan gifte sig med henne, säger Maja Hagerman.
Maria Isaksson flyttade nämligen ned till Uppsala efter något år, blev städerska på rasbiologiska institutet men blev bortskickad till Örebro för att ensam föda deras gemensamma son som hon också tvingades lämna bort. Men när Herman Lundborg gick i pension 1935 hade hans hustru dött, då gifte han sig med Maria Isaksson och erkände också faderskapet för sonen som fick flytta hem till paret sju år gammal. De ligger begravda i samma grav som Herman Lundborgs tidigare familj.
Nu skriver Maja Dagerman på en bok om Herman Lundborg och hoppas också på ytterligare en dokumentärfilm i ämnet tillsammans med Claes Gabrielson.
- Hans forskning och metoder användes senare av nazisterna som vidareutvecklade dem inom ramen för deras rashygieniska projekt. Men exakt hur betydelsefull Lundborgs forskning var för nazisterna vet vi inte riktigt ännu. Det kräver mer efterforskningar i tyska arkiv. Däremot vet vi att Himmler hörde av sig Lundborg och tackade. Det var i samband med att nazisterna införde obligatorisk bakgrundskoll av ursprung på kvinnor högre befäl skulle gifta sig med, säger Claes Gabrielson.
Han beskriver Herman Lundborgs forskning som värsta övergreppen.
- Filmens nyckelreplik är när Edit Sunna, en av släktingarna till dem som utsattes för skallmätningar, beskriver sin känsla när hon ser allt rasbiologiskt material. Först vill hon bara bränna det, sedan ser hon nödvändigheten av att bevara alla fotografier och statistiska mätningar. Det är bevis för kommande generationer om vad som pågick uppe i norr, säger Claes Gabrielson.
Fotnot: Hur gör man för att rädda ett folk? visas på SVT den 15 januari.