- Jag var livrädd när jag började på Sunderbyns Konstlinje. Målade bara björklöv, päron och äpplen det första ett och ett halvt året. Jag vill för mitt liv inte hamna i det samiska konstnärsfacket med klichébilder av samiska motiv. Det var först i slutet på mitt andra studieår som jag förstod vad det samiska är för mig. Då hittade jag mitt uttryck, svart och ganska burleskt.
Innan konststudierna hade hon en lång yrkeskarriär bakom sig som samisk slöjdare. 18 år gammal hade hon avslutat sina studier vid Samernas folkhögskola. När hon var 25 år fick hon sitt mästarbrev i Finland. Dessutom har hon en högre yrkesexamen i pedagogik och har jobbat som lärare under många år i Jokkmokk.
- Men jag tröttnade på lärarlivet. Det hårdnar i skolan. Därför började jag 2003 på Sunderbyns Konstlinje och fick gå en ny match med mig själv. Materialen var nya, liksom uttrycken. Det blev en krasch mot min verklighet. Jag menar jag är lärd att sy prydligt, sömmar som ska hålla i 100 år. Jag kämpade mycket med min textillärare för att kunna släppa på prydlighetskravet, säger hon.
Idag står det prydliga i hennes skapande för något annat, mer brukskonst, där hon vågar gå över gränsen för det traditionellt tillåtna. Exempelvis jobbar hon mycket med sömmar utåt istället för inåt. Egentligen en tyst markering inom den samiska världen
- En far kunde markera sitt missnöje med en dotterns val av man genom att gå på bröllop med en avig kolt. Han var inte nöjd, men han var på plats.
Ett tyst språk, liksom så mycket annat inom den samiska traditionen, där knappar, skoband och färger berättar om vem du är, vart du kommer ifrån och ditt civiltillstånd.
- Jag är inte intresserad av etnofluff, men använder dräktens form i mina kläder tillsammans med modetyger. Jag älskar när olika världar kraschar mot varandra och när jag kan hjälpa andra att hitta sin samiska identitet via mina kläder.
För som hon själv säger. Hon har alltid vetat att hon måste gräva där hon står.
- Det finns så många uttryck i mina rötter och det nordliga. Därför har jag valt att bo och ha ateljé i Porjus. Jag menar, jag hämtar inspiration i traditionen och energin hämtar jag från vinterfjällen. Jag älskar alla nyanser av blått som bara finns i norr under vintern.
Samedräkten var också under lång tid mycket viktig för hennes egen samiska identitet. Hon lärde sig nämligen inte samiska som barn. Det har hon gjort som vuxen, liksom att närma sig sina tornedalska rötter på sin fars sida.
- Jag var länge rädd för det tornedalska. Jag träffade min pappa för första gången när jag var 16 år och på 80-talet var det inte så käckt att vara hälften tornedalning i den samiska världen. Det var först vid en folkmusiktävling i Luleå när jag hörde en tango som jag verkligen förstod och tordes vara stolt över mitt tornedalska ursprung också. Då var jag vuxen.
Idag säger hon sig vara tryggt förankrad i båda sina rötter, att hon hittat sin identitet och dessutom sitt uttryck.
- Jag tror exempelvis att kampen i Kallak betytt mycket för samerna. Det är Sveriges motsvarighet till Norges Alta. Vi är inte bara exotiska och gulliga, vilket jag och Lena Viltok visade i vår modeshow "Besjälat". Vi ville visa på vår kamp för marker och vatten, att det finns fler näringar än gruvor, att platser liksom människor och djur har liv.
Anna-Stina Svakkos kollektion blev mörk, välskräddad och ganska burlesk med en hel del naken hud.
- Det finns en prydhet i den samiska världen jag ville utmana. Exempelvis fick kvinnor traditionellt inte visa hud ovanför handleden, nedan halsringen eller ovanför knäna. Kanske jag gick för långt när jag visade en rumpa, säger hon.
Klart är att hon genom att mixa traditionella material med modetyger från Armani och Prada skapat något nytt, liksom att hon utmanar det klassiskt feminina och maskulina. Målet är att äga sig själv.
- Helst skulle jag bara vilja jobba med design. Drömmen är en syfabrik här i Porjus, säger Anna-Stina Svakko.