– Jag brukar jämställa demokrati med rättvisa. Det finns ingen rättvisa. Den existerar inte. Men kampen mot orättvisor lever hela tiden. Och vi lever i ett samhälle där vi tillåts kämpa för det. Det är verkligen inte en självklarhet överallt, inte ens på sina håll i Europa, säger Gunilla Röör, teaterchef.

Det är 100 år sedan den allmänna och lika rösträtten infördes, liksom införandet av kvinnors rösträtt. Och i samband med demokratiåret bjuder teaterchef Gunilla Röör in till fem olika scensamtal med människor från skilda discipliner där demokratin diskuteras.

De första gästerna var Karin Tjernström, arkivarie på Norrbottens museum, och Marianne Westin, journalist och författare till den nyutkomna boken Stridbara Siri & Modiga Märta – som berättar om två kvinnor från Luleå som var mycket aktiva kampen för kvinnlig rösträtt.

Och i det samtal som följer berättar Marianne Westin och Karin Tjernström om sina efterforskningar i arkiv, men också utflykter i Luleå skärgård på jakt efter mer information om Luleås egna rösträttskämpar, där Siri Holm faktiskt var den första kvinnan som valdes in i Luleås kommunfullmäktige.

En av de stora frågorna som lyftes var hur dessa kvinnliga pionjärer i stort varit bortglömda.

– Har någon av er i publiken hört talas om dessa kvinnor i skolan?, frågar Gunilla Röör.

Och svaret är med självklarhet nej. Inte minst med tanke på publikens ålder där de flesta nog minns skolans hembygdskunskap som bestod av att lära sig om runstenar i södra Sverige. 

Men både Siri Holm och Märta Bucht var välkända i den nationella rörelsen för kvinnors rösträtt och vänner till mer välkända historiska namn som Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner.

Båda var lärarinnor och hade med andra ord själva fått en utbildning. De förblev också singlar, vad man vet, åtminstone gifte de sig inte.

– Vi talar om en tid då kvinnor stod under förmyndarskap och gifte de sig blev de ofta avskedade. Den självständigheten ville varken Siri Holm eller Märta Bucht ge upp, säger Karin Tjernström.

Under samtalets gång uppmanar också Marianne Westin och Karin Tjernström publiken att spara spår från anmödrar.

– Släng inte papper. Vi hade aldrig haft den information vi har om inte en uppmärksammad brandman räddade Märta Buchts bilder, personliga papper och medlemsförteckningar från en sopstation. Vi lever i ett digitalt tidevarv men papper är papper. Historieskrivningen behöver dokument, säger Karin Tjernström.