Lysande roman om gåtfulla Garbo

Greta må ha varit Drottning av Hollywood, som Orson Welles sa men, som Lena Einhorn skriver, så livegen.

9 september 2013 10:49

När Greta Garbos syster Alva dör hemma i Stockholm befinner sig Greta i Hollywood, men hon förbjuds att resa till systerns begravning av filmproducenten och mogulen Louis B. Mayer. Arbetet måste fortsätta! Avviker Greta så är det kontraktsbrott som kommer att stå henne dyrt. Här någonstans börjar tragiken i Garbos liv på allvar. Mauritz Stiller, regissören som upptäckte henne och drog henne med till Hollywood, köps upp av Mayer och ”spottas ut”. Garbo blir ensam kvar, låst vid kontrakt att göra fem filmer. När så ”Moje” (Stiller) dör 1928, ensam och utblottad i Stockholm, styr Mayer på nytt: ”Kära Greta, mitt djupa deltagande i din sorg. Men arbetet väntar”. Ovan vid den slavliknande behandlingen var hon inte. M Stillers regim hemma i Sverige hade inte varit mycket bättre, även om Greta kom att hålla av honom. ”Varför känns värmen så mycket intensivare när den kommer från någon som gjort en illa?” som Greta säger till Mimi Pollak, hennes vän på Dramatens elevskola.

Greta må ha varit Drottning av Hollywood, som Orson Welles sa men, som Einhorn skriver, så livegen. Att hon aldrig log på filmduken berodde kanske inte enbart på att rollerna inte var så muntra och kvinnoidealet mossigt - den svårmodiga blicken, drömmande långt i fjärran och med den oroliga rynkan i pannan. Hollywoodtiden skildras av Lena Einhorn i hennes nya roman, Blekingegatan 32, som en filmstjärnornas Guantanamo. Det är rysligt och enastående, i fiktionens form, och Einhorn mästerlig i förtätade stämningar. Men det är att gå handlingen i förväg. Romanen tar sin början just på Blekingegatan, där Greta och Alva och modern trängs i en etta, där hustrumisshandeln i lägenheten ovanför hör till.

Namnbytet till Garbo kom till inför filmatiseringen av Gösta Berlings saga, Gretas genombrott, men hennes insats föll inte i smaken. Första delen av filmen recenserades av Torsten Tegnér i Idrottsbladet: En halvmullig och okryddad brödbulle, som varken kittlar eller mättar - rena vita plåstret. Men när filmteamet i andra delen förstått hur kameran skulle närma sig Greta ändrades tonen. Samme Tegnér undrar nu om han ”inte var disponerad att se vackert?”

Greta är 18 år och elev på Dramaten när Gösta Berlings saga blir en succé, även utanför Sverige. Mystiken, de mörka stråken i personligheten, finns där redan från början, men lika mycket är hon en sprakfåle, slagfärdig och rolig och omtyckt. Det är på Dramaten hon lär känna Mimi Pollak och Einhorn låter kärleken mellan dem sakta ta form. Vad Einhorn inte känt till, skriver hon i efterordet, trots den egna SVT-dokumentären om den skygga Garbo på 1990-talet, var det fyrtiotal brev som Greta Garbo skrev till Mimi Pollak och som Pollak ska ha burit i sin handväska livet ut. Breven publicerades i faksimil i Tin Andersén Axells bok Djävla älskade unge (2005), efter Mimis död.

Kanske var det inte mer än en ungdomsförälskelse? Den första kärleken som Garbo återvände till när hon svikit, eller berövats, sina ideal i Hollywood? Men i romanen blir breven och kärleken den röda tråden, även efter Mimis giftermål. Fakta och fiktion glider här lite för lätt över de litterära gränserna, men Einhorn levandegör Gretas livsval så sällsamt stimulerande att man har överseende. Garbo har gäckat henne igen, säger hon. Det fanns en människa under den misantropiska ytan och de vemodiga glimtarna från Hollywood står i motsats till den bilden av Greta, något som lyfter den här romanen från att vara en utmärkt roman om den gåtfulla Garbo till en alldeles lysande sådan om en kreativ och en gång levnadsglad Greta.

Ny bok

Lena Einhorn

Blekingegatan 32

Norstedts förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marianne Ekenbjörn