Krönika: Om ambition och brinntid

8 juni 2012 06:00

Två unga kvinnor skriver en bok om utbrändhet, om att prestera till bristningsgränsen och om att gå in i väggen. De var båda 24 år gamla när de drabbade dem.

24 år!

Ja, för några veckor sedan landade en bok extra tungt på mitt bord.

Och det var kanske åldern, bilden på de två författarna som gjorde så ont i hjärtat.

Boken heter Brinntid och ges ut på Atlas förlag. Och för de två författarna Pernilla Alexandersson och Sanna Lilie är Brinntid inte bara en ljuskällas förväntade livslängd, vanligtvis angiven i timmar, utan även den förväntade längden på en kvinnas engagemang och drivkraft i dagens ojämställda samhälle.

Det dessa kvinnor gör är att de lägger ett genusperspektiv på ett sjukdomstillstånd som de menar osynliggör mäns stress, stereotypiserar kvinnors prestation och därmed inte skapar friskhet hos någon.

Framför allt lyfter de ett samhällsproblem. Som mamma reagerar jag helt känslomässigt och blir livrädd när jag tänker på deras unga ålder. Ur ett samhälleligt perspektiv ser jag inte bara ett oändligt resursslöseri utan också något mycket sjukt, för vad händer när ansvaret ligger hos alla och ingen? När individen själv skuldbeläggs för att inte ha förmågan att sätta gränser för sin egen kapacitet?

Det författarduon problematiserar är hur och varför det är ett problem att kvinnor vill prestera, att "duktiga flickor" i stort blivit ett skällsord, när det egentligen handlar om den totala arbetsbelastningen. Det vill säga att många kvinnor fortfarande har ansvaret hemma.

På samma sätt som många män vare sig vill eller orkar med ett arbetstempo och en manlighetsnorm där de förväntas agera alfahannar.

Tänk efter, hur friskt är det på en skala att det är ett problem att kvinnor presterar? Och hur friskt är det att unga begåvande män inom exempelvis IT-världen förväntas sova, äta och leva sina liv på jobbet?

Det sjuka är väl egentligen det omvända, det vill säga att könsstereotypa normer tvingar in kvinnor och män i mallar för hur man ska vara och agera, i stället för att låta alla kort och gott vara människor med olika intressen, ambitioner, känslor och färdigheter.

Vid läsningen av Pernilla Axelssons och Sanna Lilies erfarenheter, om den tomhet, brist på energi och glädje de vid 24 års ålder upplevde, deras långa väg tillbaka och det faktum att kanske något gått förlorat för all framtid är det lätt att nedslås. Men en sak står klart. Omöjligt att dessa begåvade unga bara har sig själv att skylla. Deras ambition och vilja har givetvis tillkommit i en samhällelig kontext, där ambition både professionellt och privat premieras samtidigt som informationsflödet och valmöjligheterna ökat. Det är länge sedan sista tv-programmet slutade 22.30. Underförstått var det då dags för svenska folket att förbereda sig för vila. När är det dags att vila i dag?

För handlar det inte slutligen om hur vi definierar ett gott liv där unga människor har en längre brinntid än några år på arbetsmarknaden?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!