Akvarellisten med smednyporna

"En berömligt frisk kraft" konstaterar Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Stefan Spjut finns i Britta Weglins senaste utställning i Luleå.

16 mars 2011 06:00

Akvarellpenseln som kanske har ekorrhår är inte sällan ett skälvande spröt, en frambringare av vattenspeglingar, kindrodnader, en solstrimma på en grindstolpe, prickprakten i ett lövverk. Sedan finns det grövre dimensioner som tar till vara på vattenfärgens flödande och genomskinligt täckande egenskaper, och det är dessa kvastar som Brita Weglin tillgripit i sitt akvarellmåleri. Weglin är ju i grunden grafiker, men också skulptör, emaljör. Smideskonstnär. På senare år smyckesknåpare dessutom. En estetisk mångfrestare, således, med experimentella fartvindar i håret. Och nu har hon rafsat åt sidan metallfilar, hovtänger, grafiknålar, gravsticklar och puckelankor för att göra huskroppar i vattenfärg.

I långa rader bekläder de galleriets väggar. Det är fråga om ödemarkskåkar, reducerade till tunga klossar i ett böljande och osäkert landskap där olika skymningslägen råder. Byggnaderna sväller och förändras i alla riktningar, påverkade av drömska omflyttningskrafter. I fokus står gavlarnas trekanter och fasadernas fyrkanter.

Dessa geometriska figurer tjänar som konstverkens egentliga motiv, liksom ramar att ifylla med nedtonade färger. Byggnaderna är mångögda eller enögda, gluggförsedda, här finns inga mellanting, vilket framhäver målningarnas drömsymbolistiska prägel. Weglin är så långt ifrån en landskapsmålare man kan komma, detta är inre hus, sammanfogade av formelement; även träden växer starkt formbundna. Färgerna har fått rinna ut och pöla sig, överskrida blyertsramarna, sugas upp av pappret och blomma ut i växande mönster. En skorsten har hon glömt eller kanske struntat i att fylla i. Hon arbetar grovt och med en hand som är van vid att svinga en hammare.

Järnkonstnärens obefintliga känsla för detaljer framträder också i några porträtt. Ansiktena består av sektioner som fyllts med rikliga färgmängder. Gliporna mellan tänderna i en kvinnomun blir med svarta streck till ett groteskt staket, och uppsynen på figurerna gör ett smålustigt intryck. När hon målar folk på det där viset blir hon lite fnissig och kommer då farligt nära (dilet)tantmåleriet, men i detta att ständigt och oförskräckt prova nya metoder och material finns en berömligt frisk kraft.

Konst
Brita Weglin
Medan vi ser på
Galleri Lindberg, Luleå

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Stefan Spjut