Denna amerikanska danspionjär som revolterade mot klassisk balett och utvecklade en ny friare danskonst ses av många som den moderna dansens moder. Isadora Duncan slängde korsetten och dansade barfota i draperade kläder i antik stil, mjukt och naturligt som figuriner på grekiska vaser och konstföremål som tidigt inspirerade henne.
Målet var frihet och dansen var hennes eget personliga uttryck i livet. Eller som hon själv uttryckte det: ”All I´ve done is to dance my life”.
Men det var inte bara dansen hon påverkade, utan lika mycket utmanande hon dåtidens västerländska samhälle och dess sociala konventioner. Hon kämpade för kvinnors rättigheter, social revolution och ville se poesin födas i vardagslivet. Exempelvis deklarerade hon att hennes enda dansmästare var Jean Jacques Rousseau, Walt Whitman och Friedrich Nietzche och det var en avsevärd skillnad från den klassiska dansen i början på 1900-talet.
Och kanske är det det största arvet efter Isadora Duncan – att istället för att eftersträva fysisk kompetens och söka former i sin dans sökte hon inspiration i musik, poesi och naturen för att hitta länken mellan hennes egna tankar och känslor i rörelser. Tekniken är alltså helt underordnad. För Isadora Duncan är konst ett spirituellt uttryck som har sin källa i den mänskliga själen.
Tyvärr, utan bakgrund om Isadora Duncans livsverk hade föreställningen ”En hyllning till Isadora” blivit tråkig. Det känns ärligt som att tiden sprungit förbi Duncans då revolutionerande danskonst som ges en bokstavstroende gestaltning i samarbetet mellan dansaren Lilly Zetterberg och pianisten Roland Pöntinen. Det är förvisso vackert, svävande, smått esoteriskt som väcker känslor av porlande bäckar, glädje och solsken. Men det är främst när de kraftfullare uttrycken ges liv som ilska, sorg och förtvivlan som rörelsematerialet blir intressant och föreställningen får lite nerv. Roland Pöntinens tolkning av Chopin, Gluck, Brahms och Skrjabin, musik som Isadora Duncan själv dansade till, ger mervärde men i övrigt en förvånande opersonlig tolkning i Kathleen Quinlans regi. Via en av Duncans egna elever har hon fått tillgång till originalkoreografierna som dansas av Lilly Zetterberg och dessutom två klänningar som bärs i föreställningen. Men som sagts – en koreografi som med tydlighet andas en annan tid, ett annat sekel och en helt annan kontext.
Fotnot: Innan ”En hyllning till Isadora” dansade elever från Svenska Balettskolan och Luleå Rytmik och Balett sin tolkning av Isadora Duncans konst också den med instudering av Kathleen Quinlan. Dessutom bjöds en världspremiär – en duett av och med premiärdansarna Jerome Marchand och Anthony Lomuljo till musik av Johan Molander denna afton när Dansens dag firades i Kulturens hus.