Sitter du på min högra sida hör jag dig inte på ett fullständigt sätt, och därför finns du inte. Å andra sidan läser jag läppar bättre i buller än de flesta hörande.
Också dansaren Cai Glover har en hörselnedsättning. Det kroppsspråk den har gett honom när han dansar ligger till grund för den koreografi som Hélène Blackburn byggt för det kanadensiska kompaniet Cas Public. Tillsammans med belgiska Kopergietery har de producerat föreställningen 9 som kompaniet sedan ett par månader turnerar med i Europa.
Namnet kommer sig av musiken. De är inspirerad av Beethovens nionde symfoni, den pampiga. I 9 är den ibland bruten, ibland hörs klassiskt skolad sång. Men symfonin återkommer, nu uppskruvad till ett vibrerande max. Ett dunkande som lär påverka kropparna på golvet och som ger kropp åt Beethovens kanske frustrerande längtan efter att få höra det han redan hör inom sig.
Vad är det då som uppstår i mellanrummet där du hör och bara anar, känner i kroppen eller inte riktigt kan avgöra vad det är för slags ljud du uppfattar? Givetvis missförstånd, givetvis ibland oväntade kraftiga men också vaga, nästan viskande uttryck, förstås ilska - och samförstånd när de tydliga gesternas språk talas. Allt det här ser och hör vi i 9.
De fem dansarna tar oss in i 9 tillsammans med ett gäng allt från pyttesmå till förskolestora vita stolar, en radiostyrd bil, en filmduk, inte minst en ljusdesign med tydliga strålkastarcirklar och fyra extra personer (från publiken?). Med de tydliga rörelser som koreografin bygger på och ljud som en knäppning med fingrarna, ett slag på bröstet, ett vrål och många upprepningar, kommunicerar dansarna. Det kan betyda ”nu gör vi nåt” eller ”nu gör vi så här”. Kommunikationen är både bekant och främmande. Inledningsvis är dansarna nästan som bokstäver i ett slags teckenspråk.
Stolarna i sin tur är bräckliga leksaker som återkommer i olika situationer.
De staplas och välts, flyttas och sitts på, används som pjäser i spel som liknar schack. Och det hjälps inte, de blir till ett slags deformerade hörselben. De är där, både när de fungerar som de har utvecklats till och när de inte gör det.
Dansarna är skickliga, men visst innehåller timmen longörer, något som blir ofrånkomligt när samma rörelser upprepas i återkommande sekvenser. Koreografin lättas då upp av de frivilliga ickedansarna, de som inte förstår men som just tack vare upprepningarna och de tydliga, helt ljudlösa, instruktionerna, ändå snabbt blir en del av dansarnas språk.
Fotnot: Torsdag 19 april dansas 9 i Piteå i Christinasalen.