– Idén började ta form när jag insåg att Luleå fyllde 400 år. Det har vårt danskompani ett ansvar att uppmärksamma, säger Marie Wårell, Dansinitiativet.
När hon sedan hörde Olof Wretlings vinterprogram på radion landade idén om att skapa en dansföreställning med utgångspunkt i fyra städer som alla firar 400 år och dess dialekter, nämligen Luleå, Piteå, Borås och Göteborg.
– Vi har sökt dansare med relation till respektive stad, samtidigt som vi fick tips om musikern Petter Berndalen som i ett tidigare projekt jobbat med västerbottniska dialekter tillsammans med Umeå symfoniorkester, säger Marie Wårell.
Det samarbetet har resulterat i ett helt nyskrivet musikaliskt verk som binder samman de fyra soloverken av danskonstnärerna.
– Jag har bland annat trummat till de intervjuer dansarna gjort och lyssnat till dialekterna. Ur de samtalen har jag hittat byggklossar – toner, rytmer och klanger som jag lagt i min låda. När jag sedan fick dansarnas rörelsematerial sända till mig har jag översatt deras rörelser till musik. På så sätt samlade jag ihop en hel "legolåda" av bitar som passade ihop. Dessutom har jag fått arbeta med sju av mina favoritmusiker, menar Petter Berndalen.
Robin Ivarsson har skapat sitt soloverk genom att göra en djupdykning i både Borås historia samt ortens dialekter. Han bär en hemsydd kostym i ett tyg översållat med djur – en referens till Borås djurpark, dess textilindustri samt alla knallare som befolkat staden.
– Vi är också den stad i landet där det regnar mest, vilket gör att jag även använder en regnjacka i min solodans, säger han.
Robin Ivarsson beskriver Borås dialekt som försvagad men att det släpiga, slängiga och bakåtlutade ännu präglar dialekten och avspeglas i hans rörelsematerial.
– Jag ger mig ut på en djup vokalresa, ler han.
Erika Pekula Pettersson gestaltar pitemålet i en skiddress från skidklubben Piteå Elit med en glänsande guldjacka som accessoar.
– Det är Magdalena Pajalas gamla skiddress. Guldjackan har jag för att Piteå nästan alltid vinner samt är en av stadsfestivalernas moder, säger hon.
Dialektens tunga kärvhet med förkortade ord har hon tagit med sig in i dansen. Inte minst har hon studerat grammatik.
– Jag har gjort många intervjuer och en äldre man berättade att pitemålet inte hade ord för känslor när han växte upp. Däremot många ord förknippade med arbete och bondesamhället som inte fanns på svenska, säger hon.
Moa Westerlund från Göteborg har å sin sida har jobbat metodiskt och landat i fem grundpelare som hon byggt sin solodans kring – nämligen kroppen, språket, platsen, arv och identitet.
– Jag har jobbat mycket med fria associationer och starka bilder jag har av Göteborg. Det är en rörig stad, med många arbetsställningar och varseljackor tillsammans med en många landmärken i form av statyer av gubbar och hästar. Jag har också inspirerats av författaren Harry Martinsson, en hemlös pojke i Göteborg som korsade havet mot världen, säger hon.
Slutligen Marie Wårell som fördjupat sig i Luleå och lulemålet.
– Det är ganska få som talar lulebondska idag. I Luleå har man framgångsrikt tvättat bort dialektala inslag i språket. Därför har jag mer utgått från Luleå som stad i mitt verk, där inte minst det kvinnliga och manliga Luleå varit framträdande i olika intervjuer jag gjort. Vem som får ta plats i staden, säger hon.
"En dialektal djupdykning i kroppens musikalitet" har premiär på söndag - enda gången alla fyra soloverken visas tillsammans. Senare kommer de enskilda verken att visas i respektive stad.