Då Dans i Nords koreografer-i-residens, Jenny Schinkler och Patrik Häggström, gör gemensam sak i föreställningen ”Epic dance attack”, blir resultatet en underbar övning i nostalgi. De sammanlagda barndomsminnen som genomsyrar uppvisningen utgör en explosion av populärkulturella referenser från de senaste 35 åren – som en sådan där Buzzfeed-listicle med rubriken ”15 saker du bara minns om du var ung på nittiotalet” eller ”Du vet att du är ett åttiotalsbarn om du kommer ihåg det här…”.
Tetris, Harry Potter, Shogun, Pokémon, Back Street Boys, Magic: the gathering, Biker mice from mars, Pirates of the Caribbean. Alla finns de där, representerade i dans, mikropjäser, musik och monologer.
”En färgsprakande superninja-såpbubble-disco-käftsmäll för dagens ungdom, med kärleksfulla hälsningar från gårdagens ungdom”, kallar de själva uppsättningen. Minst sagt en passande beskrivning.
Koreografernas uppdrag, berättar Dans i Nord-chefen Marie Larsson Sturdy, var att skapa en upplevelse som skulle få publiken att vilja prova själva. En sådan där föreställning som gör det svårt att sitta still i stolen, för att du mest bara vill göra dansarna sällskap på scen.
Och visst blir en lite sugen. Till och med den dansskyggaste av åskådare kan nog inte låta bli att lockas av samurai-eskapaderna på scen, då de två koreograferna fäktas med träsvärd eller kastar äpplen mot varandra och klyver dem i luften med en tvättäkta katana.
Eller, för den delen, den klimaktiska koreografin till Kung Fury-motivet ”True Survivor” – en av få färska referenser (kortfilmen kom ut förra året, men är samtidigt insjungen av nostalgisurfaren David Hasselhoff). Här får ostiga textrader som ”Calling from the ashes/the phoenix rise again” gestaltas bokstavligt, i mimandet av ett telefonsamtal (”calling”), en askad cigarett (”ashes”) och ett dramatiskt flaxande (”phoenix”).
Det är onekligen lätt att känna igen sig i den tjocknostalgiska nördkavalkaden. Speciellt för den som varit – eller haft – barn under de senaste decennierna. Eller, för den delen, bara gillat nämnda nördiga fenomen ändå. Det märks på publiken i den fullsatta Black box – och inte minst på de ungdomar från dansutbildningen som agerat förband. De är förmodligen för unga för att relatera till merparten av referenserna (förutom ack så tidlösa Pokémon), men ändå finns där något universellt.
De där känslorna av både utanförskap och gemenskap som är så nära i ungdomlig osäkerhet. Den typ av trygghet som återfinns i de barndomens utsvävningar vi förmodligen alla gjorde framför spegeln. Att mima in i en hårborste, eller att fatalt försöka moonwalka. Schinkler och Häggström blir, vid det här stadiet i sina respektive professionella banor, både vår stjärnögda ungdoms reflektion och de idoler vi vill efterlikna.