Nu har Natur&Kultur även givit ut Han Kangs debutroman, "Vegetarianen". Lika tunn, lika vackert språk och lika fylld av smärta. Han Kang blottlägger genom sina romaner det som skulle kunna kallas undertext om det enbart kunde återfinnas bland bokstäverna. Men med sitt melankoliska skrivande visar hon upp det underliggande våldet i samhället. Ett våld som genomsyrar alla relationer, alla institutioner och får återverkningar i varje enskild individ.
Vill man kan man naturligtvis låtsas som att det som händer i "Vegetarianen" inte skulle kunna hända i Sverige. Att en vuxen kvinna skulle bli ansatt och attackerad av sin familj, till och med örfilad av sin far för att hon inte längre vill äta kött. Men både ni och jag vet att det händer. Och när skolor infört en köttfri dag på menyn har det blivit demonstationer och hatkampanjer i sociala medier, föräldrar har gått till angrepp mot skolorna och kostcheferna med de mest befängda påståenden om att barnen skulle drabbas av undernäring för att ett mål i veckan inte skulle innehålla kött!
Men Han Kang går i sin roman mycket längre än så. Hon drar linjerna från ätandet till medvetandet, till själva grunden för existensen. Egentligen inte olikt de protesterande svenska föräldrarna, fast tvärtom. Huvudpersonen är en ung kvinna som mår psykiskt mycket illa. Tänker jag som läsare, till en början. Hon får drömmar om blod och död, drömmarna flyter ut till vanföreställningar dagtid, för att bli av med det otäcka slutar hon äta kött. Men drömmarna upphör inte.
Vi får möta henne i korta kursiva passager, men mest blir hon sedd av andra. Först hennes man. Sedan hennes svåger och till sist hennes syster. Och via den tredimensionella bilden ser vi henne tydligare, hur hennes mentala tillstånd förvärras, men vi får också förklaringar. Bakgrunder. Och när jag läst klart sitter jag med boken länge och funderar. Inte så att jag tror att köttätandet i sig är grunden till det samhälleliga våldet, men där finns element som tål att tänka på. Att hon avstår allt kött innebär också ett celibat. Vilket ger associationer till hur kyrkan talar om sex och uppståndelse och liv. Det är något med det livgivande i själva ätandet. Jag förnimmer skräcken för incest och kannibalism i berättelsen, det som ligger som en djup skam i alla samhällen. Och sättet att förhålla sig till alltsammans blir för huvudpersonen att absolut avståndstagande. Hon försöker istället att bli ett med naturen, att ställa sig upp och ned och bli ett träd. Visst, hon är mer eller mindre galen.
Men ändå, likheterna med dem som vägrar bära skor av läder eller bara äter naturligt framställda grödor finns. Så även parallellerna till de som inte accepterar att deras syn på vad som är normalt ifrågasätts. Som i sin fredliga iver att bevara lugn och ro blir våldsamma.
Han Kang skriver fram väldigt många funderingar i min skalle, sådant som för det mesta ligger fördolt i all bråte i hjärnan, sådant man tappar taget om genom det allt snabbare nyhetsflödet. Det krävs tid och eftertanke för att se samband. Han Kangs eftertänksamma och finmejslade prosa bryter igenom både nyhetsflöden och kallprat. Vilken tur att det finns översättare som Eva Johansson som gjort henne tillgänglig!