I den rollen fungerar den nämligen utmärkt. Vardagsliv, medelklassliv och missbrukarliv är i kombination en tillräckligt dramatisk laddning för vilken roman som helst.
Men Motturi saxar in berättarvåndorna i korta essäavsnitt mellan själva storyn, wittgensteinreflexioner om språket, författartekniska problem om gestaltningen. Litteraturvetenskapliga fungeringar som inte sällan är förvånansvärt banala, varje mänskligt hantverk har sina invärtes plågor. Medan Kimo, den missbrukande brodern i Helsingborg går mot sitt slut sitter berättaren-författaren i Göteborg, upptagen av litteraturhistoriska problem och hör inte av sig, Lacan går före missbrukarvården. Funderar däremellan på vanliga veckoplaneringar, dagishämtningar, lägenhetsköp.
Motturis språk ligger låter inte alls som den litterära finsalongen, snarare är det en slags renodlad samtalsprosa, lättläst, vackert flytande. Desto märkligare dessa utflyter till metafunderingarnas varannankapitel om den skrivande verkligheten. Det är inte direkt som att romanen försöker få fatt sig själv, snarare ett slags urskuldande tirader som avdödar berättandet, ordet ”essäroman” är helt enkelt inte rättvisande. Lysande sådana saker skrev Imre Kertész, eller Knausgård för den delen.
Kimo missbrukar sig mot sitt slut och berättelsen relaterar uppväxt, en frånvarande och högst olämplig fader, och därefter en resa uppåt i de sociala hierarkierna, förutom för Kimo då. Hans kropp börjar ge upp, de inre organen vill inte längre omsätta gifterna han pumpar i sig. Och just i de scenerna där Kimos dödsfärd ställs i kontrast till författarbroderns mer pikanta medelklassproblem lever roman högt och stort.
Gestaltning, vilket Motturi säkert är medveten om, handlar inte om litterär smartness utan om att erövra läsarens hjärta, det är en kärlekshandling, ibland en ren förförelseakt. Då gör man bäst i att lämna Deluze hemma i bokhyllan.