I maj 2004, samma år som den amerikanska författaren Susan Faludis pappa lät könsoperera sig i Thailand – och därefter flytta tillbaka till födelselandet Ungern - kungjorde den ungerska regeringen sin transformation genom att gå med i EU. I båda fallen, skriver Susan Faludi i sin nya bok ”Mörkrummet”, en uppvisning i assimilering: pappa var tvungen att uppfattas som kvinna; Ungern som en ”socialt inkluderande” stat.
I sin iver att ge EU vad de ville ha, bland annat bevis för att man visade respekt för och skydd av minoriteter, blev Ungern det första landet i världen som garanterade lika skydd för transpersoner. På pappret. Men tidsandan var, och är, homofobisk och antisemitisk med högerextrema Jobbik och konservativa Fideszpartiet som ökar i opinionsmätningar.
Assimilering, som egentligen syftar till att en part överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner, verkar ha varit lika svår att genomföra för Ungern som den operation Faludis pappa utsatte sig för. En ohygglig process med omfattande kirurgiska ingrepp som det är svårt att förstå att han alls överlevde. Pappans förklaring: jag har fått nog av att spela en aggressiv machoman som jag egentligen aldrig har varit. Vilket får hans dotter att i dag fråga sig om identitet är något man väljer, eller något man inte kan komma undan.
Valde hon själv att bli feminist? Var inte det valet en reaktion mot pappans ursinne över sin egen vittrande självbild som man med makt över fru och barn? ”Min identitet som feminist sprang ur spillrorna av min pappas ”identitetskris”.
Feminismen blev hennes tillflykt. Pappan, den del hon inte kunde komma undan.
Europas 1900-talshistoria speglas genom pappans identitetsbyte. För vad gör en kosmopolitisk, dysfunktionell, förljugen historia, som inte verkar ha något annat mål än utlevelse av inre konflikter, med oss människor? Pappan, som älskade författaren Stefan Zweig, som precis som han själv var en centraleuropeisk jude som tvingades fly en kontinent för en annan, vänder tillbaka till det land där den transa han gjort om sig till, med livet som insats – igen – oftast möts av misstänksamhet. En gammal ordning faller inte så lätt.
Dottern erinrar sig Imre Kertesz analys av sitt före detta hem: Ingenting har bearbetats, allt har målats över i glada färger. Budapest är en stad utan minne.
När Susan Faludi reser till Ungern och till Stefi, som pappan nu heter som kvinna, är det på uppmaning att skriva om hennes liv. Det vill säga hennes nya liv. ”Det förflutna är inte intressant!” Det kräver tålmodigt lirkande, och många vredesutbrott från Stefi, som är besatt av, till rättshaveriets gräns, att få tillbaka familjens fastigheter. En lika utsiktslös kamp som hennes illusioner om att hon nu har tillgång till kvinnovärlden.
Susan Faludi undrar vad hon egentligen gör i den stora mörka våningen, med fördragna gardiner. Stefi ”var samma ogenomträngliga inbundna person han alltid varit. Att bli kvinna hade bara lagt till ännu en barrikad att gömma sig bakom”. Hon blir både offer och tyrann, fast i orealistiska föreställningar om sig själv, i en fåfäng förhoppning om att finna harmoni.
Man måste förstå, citerar Susan Faludi Arthur Schlesinger: förstå vem man är som person för att förstå vilket kön man är. Att som Stefi ha förvisats från flera identiteter: som barn (på gatorna i krigets Budapest); som jude (nästan alla släktingar mördade), som make (där skilsmässan ånyo blir en förvisning), inser hon det extraordinära i pappans sätt att återuppfinna och omdana sig själv. Den outgrundlighet som hon retat sig så på blir till slut, efter Stefis död, en dotters sätt att hedra densamma.
Och om det inte har framgått av texten ovan så blir slutorden om Mörkrummet: Läs! Faludi lyckas över alla bräddar att ge gestalt åt en brutal fascistisk period i vår historia och åt ett levnadsöde att bli flykting i sitt eget land och kropp.