Djupt ner bland psykets underströmmar där kärlekar, relationer och familjeband ligger lagrade och veckade som självets ganska geologi. Det som berättar om vilka vi egentligen är.
På sjuttiotalet hörde man ofta uttrycket och förhoppningen att ”tala ut med varann”. Någon liten gren från psykoanalysen som för en tid blev normeringen för hur man löste det mer intimt mellanmänskliga. Inte sällan resulterande i ett oändligt, integritetskränkande traggel. När den unga Agneta Pleijel gör vuxenliv, universitetsstudier och kärlek under sextiotalet talar hon inte alls ut, hon agerar, överagerar och satsar helhjärtat. Som regel på fel sorts män, och alltför hektiskt i sitt sökande.
Ständigt befinner hon sig i relationella dramauppsättningar där hon själv tvingas agera den tragiska huvudpersonen. En kort stund förlorar jag mig bland hennes redogörelser för besattheten i fel slags män och tycker att yttervärldens alla röster stängs av till förmån för en enda, riktad till ett jag som tycks ständigt vilse.
Men bara kort, därefter återtar hon kommandot i denna smått rasande biografi som måste tillhöra genrens mästarklass. Någonting så konsekvent analytiskt av ett jags utveckling och vara i sextiotalets tumult av omprövningar, av samtal, kärlekar, möten och vanligt liv har jag nog aldrig läst. Det är sällan självbiografin blir spännande, och Pleijels stoff är ju inte särskilt exotiskt, men skildringen av skrivande, kultur och personligheter i Göteborg, av männen som alltid slår an så märkliga disharmonier i henne, den skildringen är helt enkelt spännande och lysande.
Liksom skildringen av steget in på Aftonbladets kulturredaktion, sexiotalets diskussionscentrum under Vennberg, platsen där alla intressanta skrev diskussionen om sin tid, vår tid. Ett steg som dessutom har sin kontrapunkt i den stora kärleken till mannen L. Skildringen av L. är en storslagen freskt över kärlekens mysterium, dess motsägelsefulla sällsamhet av destruktion och uppbygge. Porträttet av L. är förlösande, när det är fullskrivet är också boken fullskriven. Spänningarna lösta, ett barn framfött, ett arbetande liv framvärkt, tillslut också en storartad försoning.
Den finalen måste räknas till det vackraste som skrivits i svensk litteratur, dess patos, dess konstruktiva ursinne, dess frid. Där talar slutligen Agneta Pleijel ut med sig själv.